Det är ingen bra tid för Europas politiker. Många har tappat förtroende både för dem och för det politiska systemet. Precis som i andra europeiska länder är det fallet i Storbritannien, där politikerföraktet och missnöjet växer och de stora partierna får allt färre röster.

– Jag blev förvånad, berättar Lena Karlsson vid Utrikespolitiska institutets tidskrift Världspolitikens Dagsfrågor, som nyligen var i Storbritannien och gjorde intervjuer inför valet.

– Att det var så många som sa att de inte tänkte rösta. Det gör ändå ingen skillnad menade de.

Som det ser ut nu kommer inget av de två stora partierna, socialdemokratiska Labour och konservativa Tories, få tillräckligt med röster i valet på torsdag för att få ihop de 326 mandat i parlamentet som krävs för att kunna bilda en majoritetsregering. Både Tories och Labour ligger nu på runt 30-35 procent i opinionsmätningarna. I förra valet löstes situationen med att det största partiet Tories bildade regering med det näst största partiet Liberaldemokraterna. Men den här gången kommer det inte att kunna lösas så enkelt. Ett samarbete mellan Tories och Liberaldemokraterna skulle inte räcka för en majoritet. Inte heller en koalition mellan Labour och miljöpartiet eller det allt större Skotska nationalistpartiet skulle räcka för en majoritet.

– Förra året gick många av väljarna till Liberaldemokraterna, men i de senaste opinionsmätningarna får de bara runt 8 procent, så de väljarna har uppenbarligen gått någon annatans, säger Lena Karlsson.

Att varken Labour eller Tories kan bilda en majoritetsregering är extremt ovanligt. Då det inträffade i förra valet var det första gången sedan 1974. Väljarflykten från Labour och Tories beror bland annat på olika politiska skandaler och självständighetsomröstningen i Skottland förra året (de tidigare Labour-röstande skottarna har gått över till Skotska nationalistpartiet, SNP efter Labours agerande vid folkomröstningen), säger Lena Karlsson. Men i grunden handlar väljarflykten från de stora partierna om glappet mellan väljarna och makten.

– Det finns en elit i London som är långt ifrån folket. Förr fanns ändå representanter från andra håll, men i dag har nästan alla gått på samma skolor och kommer från samma bakgrund. Men trots att alla gör samma analys om orsaken till väljarflykten lyckas de stora partierna inte hitta något sätt att föra en dialog med väljarna.

De mindre partierna attraherar därför nu alltfler väljare eftersom deras budskap handlar om missnöje med etablissemanget. Tidigare har ett sådant missnöje kanaliserats genom att rösta på Liberaldemokraterna, säger Lena Karlsson. Men i och med att dessa suttit i regering har högerpopulistiska Ukip blivit valet för den som vill rösta emot den nuvarande politiken. Det invandringsfientliga partiet fick hela 27,5 procent i EU-valet förra året men verkar i parlamentsvalet hamna på runt 10 procent.

Och många andra småpartier försöker fånga upp de många väljare som är trötta på den politiska eliten i London. Flera nya partier har ploppat upp inför valet för att driva de frågor som de anser att de stora partierna förbiser till bekostnad av allmänheten. Ett av dessa är CISTA – Cannabis is Safer than Alcohol (Cannabis är säkrare än alkohol). Partiet bildades i februari och vill förändra Storbritanniens drogpolitik som de menar vållat mer skada än vad det hjälpt. Skattebetalarna och enskilda individer är de som betalar priset för den strikta drogpolitiken menar de.

– Folk vill se en förändring, de vill välja representanter som är villiga att ta itu med de frågor som berör allmänheten, säger Elliot Barr, CISTA’s kandidat i Wakefield.

– Labour och Torries har misslyckats med att ta itu med frågor som är viktiga för väljarna.

Ett annat nytt parti är det i brittiska medier mycket uppmärksammade antifeministiska partiet Justice for Men and Boys. Dess grundare Mike Buchanan menar att män är totalt uteslutna ur det brittiska samhället och att staten är mansdiskriminerande. Mike Buchanan ser en rad orättvisor som drabbar vanliga (manliga) medborgare; som den höga självmordsfrekvensen bland män, att många män förlorar vårdnaden av sina barn vid skilsmässa och att arbetande män bara ses som ”vandrande plånböcker” istället för kännande varelser.

– De flesta jag möter säger att ”det var verkligen på tiden att någon tar upp de här frågorna”. Väljarna känner sig helt enkelt inte representerade av de större partierna, säger Mike Buchanan.

Även om Buchanan luftar en rad absurda åsikter, är hans utgångspunkt densamma som för de andra småpartierna: de stora partierna har blivit för lika, driver i princip samma politik och beslutsmakten är för långt ifrån ”vanligt folk”.

Vad som förenar dessa småpartier är just det, menar Lena Karlsson. De ger uttryck för ”en trötthet på systemet”. Många av grundarna till de mindre partierna har också tidigare varit aktiva i andra, större partier, där de inte fått gehör för sina frågor. På det sättet delar de ännu en känsla med många av väljarna: de känner sig svikna av de stora partierna.

Om det vittnar till exempel David Elston, Piratpartiets representant. Han lämnade först Labour och sedan De gröna för att han där inte fick något gehör för frågorna om säkerhet och integritet i den digitala världen.

– Du kan inte förvänta dig förändring genom att göra om samma sak: att inte rösta eller rösta på samma gamla parti. Därför väljer jag och många andra ett nytt, säger han.

– De större partierna är gammaldags, långsamma och förrädare. De borde anpassa sig till dagens värld – uppdatera sig eller bytas ut, säger David Elston.

De allra flesta småpartierna har förmodligen ingen chans att komma in, åtminstone inte på nationell nivå, säger Lena Karlsson. Däremot har de lyckats med att kanalisera ett engagemang genom att fokusera på en fråga. Precis som den skotska folkomröstningen gjorde förra året – oavsett om man var för eller emot, så väcktes ett engagemang. Och det fanns något hoppfullt med att se hur många som faktiskt engagerade sig och började diskutera stora samhällsfrågor med utgångspunkt i folkomröstningen.

– Man började prata om vilket samhälle det var man ville ha egentligen, säger Lena Karlsson.

– Det visar att det går att vända politisk apati, man måste bara hitta frågor som engagerar människor.