Jag träffar Iván Blanco i ett industriområde där han har ett rum som han använder för att klippa sina dokumentärfilmer. Han delar den lätt slitna men charmiga lokalen i trevåningshuset med flera andra konstnärer. Han börjar med att visa mig runt och snart står vi på takterrassen som han kallar för lokalens juvel.

– Här kan man festa eftersom det inte finns några grannar att störa, skämtar han.

Iván Blanco vill i en dokumentär visa för folk vem Dogge Doggelito är nu. Han tror att de flesta inte vet vem Dogge är i dag, utan att många har fastnat vid föreställningen om den farliga rapparen från förorten.

– Han läser mycket, det vet inte folk. När man kommer hem till honom så är det fullt av bokhyllor. Det är sådana sidor av honom jag vill visa upp. Men också när han slutade vara ”allas blatte” och valde att gå en egen väg. Att han vill förnya sig, hela tiden, säger Iván Blanco.

Under arbetets gång har han också insett att det måste finnas en historisk återkoppling i dokumentären.

– Filmen kommer också att handla om Dogges och The Latin Kings historia, för att den måste det. Det finns en yngre generation som inte har en aning om vem Dogge är utan bara ser honom som en pellejöns från tv. Ska man göra film om Dogge måste man redovisa vem han var då och vem han är nu.

Vi sätter oss i soffan i det gemensamma köksutrymmet och Iván häller upp kaffe. Under tiden berättar han om hur stora The Latin Kings var för honom under hans gymnasietid i Märsta. Plötsligt kom ett hiphop-band från förorten som rappade på svenska. Gruppens debutskiva Välkommen till förorten släpptes 1994.

31– När The Latin Kings kom fick hela förorten en identitet, säger han.

Efter gymnasiet flyttade Iván Blanco med sin familj till Chile och tappade kontakten med bandet. Men det var där han lade grunden till sitt filmande. Efter att ha funderat ett tag på vad han ville göra kom han in på en filmutbildning. Men det höll bara ett år och han hoppade av och flyttade en stund senare tillbaka till Sverige. Här började han studera film på en folkhögskola.

– I Chile fick jag min teoretiska grund men tröttnade lite på det. På folkhögskolan i Sverige fick man ingen teori, utan man fick en kamera i handen och sedan var det bara att gå ut och filma. Så för mig blev det en bra kombination.

När han var klar med studierna fick han jobb på TV4 och det nystartade programmet Pangea.nu. Sedan rullade det bara på. Iván Blanco gjorde sig ett namn som ”utrikesfilmare” och fick uppdrag över hela världen under flera års tid. Det var under ett uppdrag i Colombia han träffade Dogge Doggelito för första gången.

– Jag skulle göra någon faddergala med Dogge. Där lärde jag känna honom och kunde inte förstå varför ingen gjort en film om honom. Så jag gav honom några förslag men han sa bara ”nej jag pallar inte”, berättar Iván Blanco.

Det var nu mitten av 2000-talet och det hade varit tyst från The Latin Kings ett tag. Det gick rykten om att bandet hade splittrats och Dogge Doggelito hade en kort tid innan mist sin fru i cancer. Tajmingen var dålig och Iván Blanco lade idén på is.

Åren gick och en dag läste Iván Blanco en artikel skriven av journalisten Kim Veerabuthroo Nordberg om Dogge Doggelito och idén börjar vakna till liv igen.

– Precis efter att jag läst artikeln så stöter jag på honom i backen här borta. En morgon när jag var på väg till jobbet glider det fram en svart Volvo och där var Dogge. Då kände jag att ”fan vi måste börja filma”.

De har nu filmat av och till sedan 2013. Iván Blanco berättar att de kommer att filma i några år till innan dokumentären är klar. Det är så man gör en dokumentärfilm. Kvällen innan vårt möte i lokalen har SVT sänt hans senaste dokumentär Flickan med handskarna, som handlar om MMA-fightern Hanna Sillén. Den tog fyra år att göra.

– Det är väldigt annorlunda med Dogge. Hanna hade ju ett väldigt inrutat liv och hade sina träningar som jag försökte pricka in. Med Dogge finns inte det. Jag måste ha en relation med honom där han ringer mig när han tror att det är något intressant på gång. Men ibland missar även han saker som jag tycker är uppenbara.

Nu ska han lägga mer av sin tid på Dogges film. Det är viktigt för att bygga upp en relation och ett förtroende, att det inte går för lång tid mellan tagningarna. I Dogges fall är det extra viktigt att kunna vara där så mycket som möjligt.

– Det händer alltid något kring Dogge Doggelito, säger Iván Blanco.

Några dagar senare träffar vi Dogge Doggelito vid Albygrillen. Han är hungrig och Iván Blanco, som oftast jobbar ensam, filmar medan jag ställer mina frågor. Dogge är lite överraskad över att jag hört talas om dokumentären.

– Det är ute nu, skrattar Iván Blanco.

Medan han äter en kebabtallrik berättar Dogge Doggelito om hur viktigt det är för honom att hela tiden synas. Att det är många som frågar honom vad han gör i dag och att dokumentären ska hjälpa honom att visa det. Han tycker att det är dags för en film som fokuserar på Dogge Doggelito.

– Det har inte funnits någon Dogge-dokumentär utan det har mest varit The Latin Kings-dokumentärer. Det är viktigt att visa vad jag gör. Att jag hela tiden gör nya grejer.

Han är nöjd med att just Iván Blanco ville gör filmen om honom.

– Med åldern har det blivit viktigt att göra sådana saker med någon man tycker om. Någon man har bra kontakt med och som förstår ens grej. Man måste ha en relation för att filmen ska kunna spegla mig på ett sätt som jag känner igen mig i, och få fram det jag vill förmedla.

Dogge Doggelito känner sig ofta missförstådd som artist och får ofta höra att många tror att han har lagt av. Det får honom att vilja jobba ännu hårdare.

– Jag blir ju äldre, det kommer nya generationer och unga talanger och jag måste hålla igång och vara konkurrenskraftig, säger han.

Han gjorde en reklam för Elgiganten 2006 där man fick en ”cykel på köpet” om man handlade varor över en viss summa. Det blev en vändpunkt för Dogge Doggelito och jobben började strömma in. Men efter reklamen började han också bli kritiserad av både medier och musikbranschen för att vara en ”sellout”.

– Jag bryr mig inte så mycket, jag har hållit på så länge och som konstnär vill man bara beröra. Man vill skapa någonting och se en reaktion. Och folk har ju reagerat väldigt olika på mina reklamer, så för mig känns det bra. Jag har lyckats. Det är så det funkar hos mig. Jag vill beröra folk på olika sätt – med humor, med sorg, med kärlek. Med de starka emotionella verktygen man har att jobba med.

När Dogge Doggelito ätit klart är det dags att ta några bilder. Han är inte sen att föreslå några platser han känner till i Alby centrum. Jag och Iván Blanco försöker hänga med när Dogge rör sig vant i området. Det är lysande solsken och Dogge instruerar Iván att ta av sig tröjan inför fotograferingen.

– Det blir liksom mer somrigt, förklarar han.

Dogge Doggelito fyller fyrtio i år och arbetar som aldrig förr. Han har de senaste åren släppt flera soloalbum, skrivit barnböcker och är aktuell med en grillbok, för att nämna några saker. Trots det finns det saker han skulle vilja göra mer av, som att skådespela.

– Jag ser det mest som att jag skulle vilja skådespela med eliten. Det har jag hoppats hela livet och det kommer väl en dag förhoppningsvis, säger han.

– Jag är född konstnär, jag föddes på scenen och många gånger har det gått bra. Många gånger har det funnits mycket avundsjuka att jag har den talang jag har. Drömmen att skapa nya grejer inom kultur, det är det som driver mig. Jag drivs inte av kändisskap, jag drivs inte av pengar, jag drivs av att skapa nya grejer, säger Dogge Doggelito.