Från en veranda i Lyon breder en utsikt ut sig likt en medelhavsdröm, bara de blommande äppelträden påminner om att det fortfarande är vår. Här bor jag sen nästan två månader tillbaka.

Sluttningarna i nordvästra Lyon bär på en rik historia. Lägenheterna med hög takhöjd och matchande höga fönster tillhörde Lyons silkesarbetare under 1800­-talet. I dagsljus och med stora vävstolar arbetade ”les canuts” i sina hem under hårda förhållanden. Deras uppror 1831 anses vara en av de första arbetarrevolterna.

Fortfarande finns det en samhörighet bland de som bor i Croix-­Rousse, som området heter. De boende har sett till att trakten utmärks av de många offentliga rummen och den höga andelen bostäder som förmedlas via det som motsvarar socialtjänsten.

Aldrig tidigare har jag känt till så mycket om ett områdes historik som där jag bor nu.

I rådhuset avlöser konstutställningarna varandra i hög takt. På temat yttrandefrihet bearbetas attacken mot tidskriften Charlie­ Hebdo med satiriska teckningar, skrivna ord och manipulerade ”Vem där?” spel.

I de kulturrika sluttningarna försöker jag att nå det där andra, ett djup och en förståelse för det som händer i staden och i landet, men hemma blir kulturkonsumtionen den samma. Samma amerikanska serier, svenska poddar, bloggar, nyhetssidor som innan jag kom hit. Och jag tror inte att jag är ensam om det. Det är svårare att flytta till ett land, än att semestra i det.

Visst, delvis beror det på språkförbistring. Jag skapar mig en trygg sfär där förståelse för mer än det mest uppenbara är garanterad. Men det handlar också om att det är svårt på ett annat sätt. Hur tar jag ​reda ​på vad som är landets motsvarighet till Aktuellt och P1 Morgon? Eller Bron? Det är lättare att hålla sig till det en redan känner till. Och ja, jag klarar mig. Det är ingen som kommer hem till mig och pekar finger. Men det skapar ett utanförskap, oavsett om det syns eller inte.

När jag på håll, flera dagar efter att det har hänt, hör att Jean-­Marie Le Pen, grundaren av högerextrema partiet Nationella Fronten, än en gång har uttalat sig förmildrande om nazismen och väntas uteslutas ur partiet, känner jag mig som en främling i det här landet. Hur kan jag som bor här ha missat det?

Jag hoppas att jag någon gång hittar till Frankrikes självklara program, såsom pappa en gång hittade till Ring så spelar vi och Melodikrysset och gjorde det till sin lördagstradition hemma i Skåne.