Astrid Lindgren sa: ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv”. Men i dagens Sverige är inte detta något som gäller alla barn. Kärlek och omtanke är en lyxvara där det borde finnas i överflöd.

I år förväntas 8000 barn söka asyl i Sverige, vilket är mer än det finns platser på hem och andra myndighetsinstanser. Det kommer behövas mer solidaritet och hjälp från inte bara myndigheter, utan även civilsamhället för att kunna ge hem och stöd till dessa barn. Vad som dock oroar mig är att dessa 8000 barn inte kommer få uppleva den ödmjukhet och solidaritet som Astrid Lindgren en gång spridde budskap om. För i dagens Sverige är inte alla barn värda lika mycket.

Tidigare i år befann sig två ensamkommande barn på Malmö centralstation. De var på flykt och de var förmodligen rädda men hoppades att finna en bättre plats än den de befann sig på. Vad barnen dock stötte på gav dem ännu mer anledning att inte ha tillit till vuxenvärlden. De blev stoppade av vakter och det ena barnet blev utsatt för våld. Ensamma och vilsna barn fick istället för trygghet glåpord och våld. Glåpord på sociala medier där ”vanliga” människor kallade barnen för ”terrorister” och kommentarer som, ”de förtjänar det” cirkulerade. Dessa barn blev inte Sveriges ansvar för att de inte har ”rätt” bakgrund och barnens liv började någon annanstans.

De ensamkommande barn som kommer till Sverige har oftast en fasansfull historia med sig och behöver trygghet. Men många anser att vi inte har plats och framställer barns behov av fristad som ett problem. Det är för mig orimligt att barns välmående och liv framställs som ett problem och en kostnadsfråga.

Att solidaritet och förståelse är så långt borta, när ett land är så pass privilegierat som Sverige är inte förvånande. Med privilegier kommer tyvärr oftast oförståelse, egoism och en blind syn på världens fördärv. Men vad som dock förvånar mig är att barn blir en måltavla för andra människors okunskap, ignorans och vansinne. Att inte ens barn kan få en fristad i Sverige och att de även här känner sig tvingade att fly för att hitta trygghet.

Det fanns en tid när Astrid Lindgren lockade barn från alla världens hörn till att vilja bo i landet som hade Bullerbyn. I dag skulle jag vilja beskriva Bullerbyn som en plats kapad av Sverigedemokrater och andra lösa rasister. Kvar blev riddar Katos borg där inte alla är välkomna, där inte alla barn får leva trygga och den som söker fristad får fortsätta fly, i hopp om att Bullerbyn finns någon annanstans.