Feminism väcker känslor och ifrågasättande hos människor. Precis som den antirasistiska rörelsen, precis som alla rättviserörelser – genom alla tider. I de flesta kamper ”tvista de lärde” och kanske går budskapet därför många gånger förlorat på vägen. Kanske är det därför vårt mänskliga samhälle ännu i dag fallerar när det gäller mänskliga värden.

Historien talar om kvinnans många förluster, men också kamper. Historien ekar än i dag av tal om kvinnans sexualitet (kropp) som vi fortfarande inte helt har monopol på. Och den ”offentliga” makten tillhör fortfarande främst patriarkatet.

Mänsklig historia skapar strukturer och normer och det är de som ekar i vår samtid. Som vi (o)medvetet lever efter.

Men den stora majoriteten i Sverige vill inte ta ansvar, vill inte inse vår samtida problematik med ojämställdhet. Inte heller vår samtids problem med antalet kvinnliga våldtäktsoffer eller ”uppsvinget” av sexism till följd av den ökade rasismen. Helt enkelt att ett förtrycks tillväxt göder och ger större legitimitet för tillväxten av ett annat.

Det handlar inte om att anklaga – det handlar om att erkänna strukturer. Det är något vi inte styr över, det är något vi alla är drabbade av.

Genom att förneka existensen av ojämställda förhållanden i Sverige rasifierar vi förtryck. Det är något som får tillhöra ”de andra”, de som inte anses vara ”svenskar”. Feminism får en ”ful klang” och anses vara något som inte behövs i Sverige. Resultatet blir att feminism och dess betydelse i Sverige negligeras och därmed förminskas många kvinnors upplevelser, historia och de patriarkala strukturer som faktiskt finns här.

Att göra jämställdhetsfrågan till ”de andras problem” är inte bara fullkomligt absurt, rasistiskt och kunskapslöst – det är även förringande för alla de kvinnor och män som i Sverige i dag kämpar mot patriarkatet. Det är förnedrande för alla de män som inte är våldsförövare, men som rasifieras till det. Det upprätthåller även den rasistiska strukturen och tillskriver människor egenskaper som resulterar i fördomar. För att Sverige inte vill ta på sig ansvaret för de patriarkala system som är ett resultat av vår mänskliga historia.

Genom att tillskriva allt som är motsats till väst och Sverige ett förtryck och patriarkala strukturer bidrar vi bara till att förstärka eurocentrismen och den etnocentriska självbilden. Det ökar även rasism och främlingsfientlighet. Men genom att erkänna att feminismen behövs i Sverige bidrar vi inte enbart till jämställda förhållanden, utan även till en minskad rasism.