Nej jag tror inte på systerskap.

Men jag tror på systrar.

Så skriver min vän och jag hör orden i mitt huvud.

Det är helgen vecka tio.

På fredagsnatten sitter jag utanför en klubb och tvivlar hulkande på min existens.

Det är den sjätte mars och vi har kraschat.

Min outtröttliga vän håller om mig, där, och resten av alla kvällar när allt känns becksvart.

Där sitter hon och jag efter en vecka som har varit för lång och en kväll som varit oöverskådlig.

Två för mig okända tjejer kommer fram och sätter sig bredvid mig.

En frågar mig hur det är, en säger att jag är bra. En håller om, en tröstar.

Jag går hem lite lättare på stegen och min vän ringer, frågar, ska jag komma över och sova med dig?

På lördagskvällen går jag längs Malmös gator med tusen andra på den separatistiska demonstrationen Ta natten tillbaka.

Det är den sjunde mars och kvällen är vår.

Varje år genomförs demonstrationen för att ta tillbaka det offentliga rummet, alla platser där vi annars behöver känna oss rädda.

Det är torgen där vi blir ropade på. Det är gatorna där vi blir visslade på. Det är parkerna vi går snabbare igenom om nätterna.

Och redan när vi är på väg till demonstrationen skriker folk på oss. Vi är tjejer i grupp. En grupp utan män.

Det är provocerande.

Bilar tutar och någon pekar finger. En skriker på oss.

Men det gör inget.

Vi går längs gator och torg. Jag och min klick.

En snubblar över en trottoarkant. En dansar, en hånglar.

En erbjuder sig att följa en annan hem så den slipper gå ensam.

På söndagsmorgonen äter jag frukost med mina vänner.

Det är den åttonde mars och vi ska ut i solen och demonstrera.

Vi håller om varandra. En håller tal tills rösten spricker. En lovar att skrika om jag skriker. En skrattar, en gråter. Utomhus är det plusgrader.

Det är den internationella kvinnodagen och vi har återuppstått.

Det är helgen vecka tio.

På söndagen är det lite lättare att andas.

Gatorna känns lite mer tillgängliga.

Staden känner lite mer tillförlitlig.

Människorna känns lite mer tillmötesgående.

Fredag, lördag och söndag har vi sagt ifrån.

Tjejer i grupp. En lika explosiv politisk kraft oavsett om vi sitter i köket och dricker kaffe eller om vi går ut och tar gatorna tillbaka.

Demonstrationerna är våra motståndshandlingar.

Men det är våra frukostar också.

En arm runt axeln är lika revolutionär som en knuten näve i luften.

Det här är för varje gång vi skriker tillsammans tills rösterna spricker.

Varje gång vi tröstar varandra tills vi har slutat att gråta.

Varje fredagskväll som vi lägger armen om någon.

För alla gånger som vi trotsat dem som inte tror att vi håller ihop.

Måndag morgon kommer.

Fråga mig inte om systerskapet.

Fråga mig om mina systrar.

Och jag ska berätta om det bästa motståndet i hela världen.