Jag tänkte på mellanrummen.

När jag tänkte på att arbeta inom vården tänkte jag på mellanrummen. Småpratet. Utandningen.

På ett korttidsboende för funktionshindrade vuxna, jag nitton år. En av mina brukare lyfter sitt glas med saft och skålar med min kaffekopp. Jag tycker om dig Elina! säger hon. Jag tycker om dig också, säger jag.

Jag tror att hemtjänstpersonalen i Stockholm tycker om sina brukare också. Eller vem vet, de kanske inte kommer överens alls. Men det kommer de aldrig att hinna upptäcka.

Deras personal är sedan första maj 2014 kontrollerad av GPS-telefonen ParaGå, som räknar ut hur lång tid varje arbetsuppgift tar. Alla som arbetar inom hemtjänsten måste knappa in när de kommer och går till sina brukare.

De får inga mellanrum. Inga kaffepauser.

När jag tänker på somrarna som assistent tänker jag alltid på kaffepauserna.

På att lyssna till en brukare berätta om ett familjedrama. En ny kärlek. Eller höra om hur just den dagen förflutit på den dagliga verksamheten.

Jag tänker på att laga pannkakor till en grupp individer som egentligen inte har så mycket mer gemensamt än deras kärlek till pannkakor, men som hamnade under samma tak på det här korttidsboendet.

Stockholms pensionärer får inga pannkakor. Deras personal måste försäkra sina chefer om att de inte pausar.

Stämpla in. Stämpla ut. Varje minut hos varje brukare ska dokumenteras.

Men en GPS kan inte se när du behöver kissa eller när du kommer hem till någon som behöver tröstas.

ParaGå dokumenterar inte ett hjärta som brister, eller hjärtklappningen när du springer till nästa person. Där finns ingen tid för kaffe.

Jag vill dricka kaffe. Jag behöver kissa. Och jag vägrar arbeta utan att pausa.

För det är i mina brukares stillsamhet som jag lärde känna deras avvikelser.

Utan pauserna jag fick med dem hade vi aldrig kommit varandra så nära att jag direkt kunde se när en av dem skulle få ett epilepsianfall, eller när en annan var på väg att rymma från sitt boende.

Hade vi inte skålat i saft och fått ett avbrott från det vi egentligen skulle göra så hade jag heller inte förstått vilken hjälp de behövde.

För vi kan inte byta blöjor och mata och hjälpa människor som vi inte vet hur de fungerar. Och vi kan inte byta blöjor och mata och hjälpa människor om vi inte själva fungerar.

I Stockholm har några i hemtjänstpersonalen ofrivilligt fått pausa. Södermalms hemtjänstarbetares driftsektion vägrade att bli övervakade och gick ut i blockad. Deras arbetsgivare Aleris svarade med att stänga av dem från jobbet.

Så nu har de fått sina kaffepauser men inga pengar, medan Stockholms pensionärer fortsätter att dokumenteras som om de vore lagervaror.

Och jag tänker inte längre på mellanrummen.