Telefonen ringer på Sydsvenskans redaktion. Ett telefonsamtal, en intervju och en efterföljande rubrik på hemsidan: ”Jag är oskyldig”. I en exklusiv intervju får den internationellt efterlysta nazisten som försökte knivmörda vänsteraktivister förra året tala ut. Han dementerar uppgifterna om sitt brott.

Ingen tillfrågar Showan Shattak, som hamnade i koma den natten, vad han har att säga om telefonsamtalet.

En vecka senare i tidningen Transportarbetaren får Johan och Martin tala ut.

Eller som vi känner dem; vakterna som dunkade en 13-årings huvud i betonggolvet på Malmö centralstation. Misshandeln av 13-åringen förvandlas i artikeln till ”omhändertagandet av två stökiga killar”.

Journalisten frågar: ”Vad kan göras för att förbättra ordningsvakters situation?”

Och vakterna berättar om hur obehagligt det var när folk blev så arga och hotfulla efter att ha sett klippet.

”Vi visste att vi gjort vårt jobb”, säger Martin och refererar till när han satte sig på ett barn som bad en dödsbön högt, som trodde att det skulle bli hans sista stund i hela livet.

I ett försök att göra allas röster hörda misslyckas journalisterna med att förstå detta: Vissa röster ekar högre än andra. Vissa röster skriker i folks huvuden om nätterna. Först av smärtan från slagen och sedan i mardrömmarna.

När ett barn blir misshandlat är förövaren och barnet inte två jämställda parter. De är inte två personer som ska stå ord mot ord. Eller i det här fallet; vaktens ord mot ingens ord.

När telefonen ringer på redaktionen så minns ingen längre vad som stod i tidningen för ett år sedan. Nu finns en ny historia. Men dramaturgin är gammal. Journalisten som kastar sig efter en ny röst när det blir tröttsamt att lyssna på den ursprungliga berättelsen.

Som om det under varje rubrik måste ligga ett avslöjande. En brottsling som egentligen var offer. En man i uniform som egentligen var en underdog.

Och vakten, han beskyller barnet för att vara elakt, för att ha spottat, för att inte vilja bli omhändertagen.

Men i mitt huvud ekar orden från en pojke som trodde att han skulle dö: ”Det finns ingen Gud utom Gud och Mohammed är hans sändebud.” Jag ser bilden av en vuxen man gränsla ett barn och jag undrar: Vem ska komma någonsin komma ihåg barnet när det redan är glömt? Vem ska minnas skräcken när makten har talat?

I mitt hjärta väcks minnet av knivhuggningen och en stad som reste sig igen dagarna efter att ha varit nära att förlora sin vän.

När tidningarna planterar en annan röst hos sina läsare; nazisten som säger att ”jag är oskyldig” och barnmisshandlaren som säger att ”vi visste att vi gjort vårt jobb” – då kommer vi att fortsätta minnas.

Vi kommer att minnas en 13-årig pojke som grät för att han trodde att han skulle dö.

Vi kommer att minnas en natt där Showan Shattak var nära att mista sitt liv.

Vi kommer att minnas hur en stad reste sig ur askan av en attack och gjorde motstånd.

Den rösten kan de aldrig tysta.