Moderaterna i Stockholms Läns Landsting bryter sitt vallöfte och höjer priserna i kollektivtrafiken. Ett tragiskt beslut när nolltaxa är praktiskt möjligt, och skulle göra Sverige till ett föregångsland beträffande klimat, jämlikhet, attraktiva stadsmiljöer och en levande landsbygd.

Nolltaxa är inte bara en lokalpolitisk fråga. Behoven i tätort och glesbygd skiljer sig åt, men nödvändigheten att kunna röra sig fritt, utnyttja samhällets service, jobba och umgås är den samma i hela Sverige. Samhällsnyttan i minskad segregation, ökad tillgänglighet, ekonomisk jämlikhet och en bättre miljö är inte bara nationell, den är global.

Men är nolltaxa möjligt? Klart det är möjligt!

Stockholms Länstrafik (SL) har biljettinkomster på ca 2,2 miljarder årligen. Vi leker med tanken på att lägga notan på skattsedeln istället. Enligt siffror som ETC har tagit fram skulle en sådan reform i Stockholm gynna alla med en månadsinkomst under 40.000 kronor. Även om man inte åker kollektivt varje dag. Göteborgaren skulle få betala i snitt 155 kr i månaden, istället för dagens 545 kronor.

Systemet med skattefinansierad kollektivtrafik är solidariskt eftersom höginkomsttagare betalar lite mer och låginkomsttagare betalar lite mindre. På tio år har biljettpriserna redan stigit med 75 procent – en hård smäll för studenter och för Sveriges växande fattiga befolkning.

Att lägga kollektivtrafiken på skatten skulle vara en effektiv ekonomisk utjämningsåtgärd. Även höginkomsttagarna skulle naturligtvis tjäna på att ställa bilen, om det nu var hushållsekonomin som var avgörande för motviljan mot nolltaxan, och inte det ”principiellt omoraliska” i att behöva betala för andra.

Sedan nolltaxa infördes i Kiruna 2011 har resandet ökat med 300 procent. I Avesta, där kollektivtrafiken har varit gratis sedan 2012, har resandet ökat med 80 procent, och koldioxidutsläppen minskat med 40 procent. I Ockelbo blev den i övrigt uppskattade reformen från 1995 ett bakslag för de små lanthandlarna – äntligen kunde ju människor ta bussen till stormarknaderna. Naturligtvis måste vi systematiskt utvärdera de politiska reformerna, förbättra dem, men inte avfärda dem för att de har brister, det har alla systemförändringar i en icke perfekt värld. Framtiden kräver av politiker att våga vara nytänkande.

Därför är det beklagligt att trafiklandstingsrådet i Stockholm, Kristoffer Tamsons (M), uppger att det inte finns någon annan möjlighet än att höja taxan.

Det finns naturligtvis tusentals andra möjligheter. Men politiska beslut fattas inte holistiskt. De fattas i en snäv organisatorisk bubbla, där en budgetpost spelas ut mot en annan. I det här fallet sjukvården, vars kostnader också skenar.

I Tamsons bubbla kan man inte säga: ”Hörni, vi utvidgar trängselskatten”, ”Jag vet, vi lägger Förbifartsmiljarderna på utbyggnad av regionaltrafiken och snabbtågssatsningar istället!” eller ”Men om vi räknar med ohälsa på grund av dålig luft, buller, segregation, oattraktiva stadsmiljöer, en otillgänglig landsbygd och strida strömmar av klimatflyktingar så verkar ju nolltaxa vara en ganska billig samhällsinvestering…?”

Transportsektorn är Sveriges största utsläppsbov, skyldig till 30 procent av nationens utsläpp. Sedan 70-talet har privatbilismen ökat med 70 procent. Så länge bilismen fortsätter att öka i högre grad än det kollektiva resandet blir klimateffekterna marginella.

Kollektivtrafikens kapacitet måste öka. Bensinskatten måste ”chockhöjas” flera gånger om, trängselskatten omarbetas. Samhällen måste byggas efter kollektivt resande och inte efter bil.

Hippa miljöpsykologer använder gärna begreppet ”nudging”. Det innebär att politiker milt puffar medborgare från sina slentrianmässiga vardagsval, i riktning mot förnuftiga, klimatsmarta beslut. Åt vilket håll knuffar politiker som inte höjer bensinskatten tillnärmelsevis lika mycket som busstaxan?

Klimatet kräver politiskt mod. Låt Sverige bli ett föregångsland inom miljö och jämlikhet och sätt kollektivtrafiknotan på skattsedeln.