Enligt en ny granskning från Naturskyddsföreningen har Sverige under tre års tid gett 28 miljarder kronor i bistånd till de stora utvecklingsbankerna, inom vilka Sverige aktivt har stöttat oljeexploatering, kolgruveprojekt och raffinaderiindustri. Det rimmar illa med Sveriges fokus på miljö- och klimatbistånd. Att eliminera motstridigheten i de svenska biståndssatsningarna borde vara Sidas främsta mål.

Lite sifferperspektiv: Sveriges biståndsbudget utgör 0,7 - 1 % av BNP. 2015 är budgeten 40 miljarder kronor. Av detta stannar 10, 5 miljarder kronor i Sverige. Biståndsbudgeten finansierar nämligen stora delar av asylmottagandet, en verksamhet som den senaste tiden av väl motiverade skäl har ökat i kostnad. Utbildningsverksamhet, löner och administration är inte heller billigt.

Poängen är att de 10 kronor om dagen som varje svensk ger i bistånd inte är så mycket på en global skala. Procentuellt sett är Sverige en av världens största biståndsgivare, något stolta politiker gärna lyfter fram. Men ”procent per capita” är inte ett så intressant mått när det kommer till globala kapitalinvesteringar. Störst, som i absolut störst mängd, är bäst. Bortom politikernas stora ord så förstår de anställda på Sida naturligtvis det.

För att öka möjligheterna att faktiskt göra skillnad påstår man sig nischa biståndet mot så kallade ”svenska expertområden”. Sverige anser sig vara bäst på jämställdhet och miljö och klimat. Att statliga Vattenfall 2013 tjänade 9 miljarder på brunkol i Tyskland, vars utvinning har större klimatpåverkan än hela Sveriges samlade utsläpp, och att S-regeringen desperat försöker behålla avtalen om att sälja vapen till Saudiarabien, ett land där kvinnor inte anses vara fullvärdiga människor… Jaja, även solen har ju sina fläckar.

Så varför säger Sverige ja till kolgruvor i Sydafrika och oljeutvinning i Gabon, när man kan säga nej? Antagligen för att många mäktiga aktörer i branschen, inklusive representanter från Sverige, är övertygade om att olja, kol och gas ger jobb och tillväxt genom stora utländska investeringar och billig energi. Problemet med att jordens temperatur ökar i rekordfart ignoreras, trots att den jämförelselöst främsta orsaken till denna humanitära katastrof är användandet av fossila bränslen. Framställning av dessa bränslen förstör de lokala eko- och vattensystemen och gör de rikare rikare och de fattiga sjuka. Denna utvecklingsmodell har skapat en värld där en miljard människor hungrar medan en procent av världens befolkning kalasar på 40 procent av tillgångarna. Hur ska den utrota fattigdomen?

När Isabella Lövin (Mp) tillträdde som biståndsminister lovade hon att arbeta för en ökad koherens inom biståndet. Det betyder att satsningarna ska vara samstämmiga och inte motarbeta varandra, ett mål hon ambitiöst drev inom EU:s fiskepolitik. Att slå sig för bröstet för att man snickrar ihop vindturbiner i Tanzania med ena handen medan man röstar för nya kolgruvor i Sydafrika med den andra är inte koherent. Isabella Lövin har möjlighet att ändra på det genom att skärpa policyn för hur svenska delegater röstar i utvecklingsbankerna.

Det finns bistånd som går till genuint ambitiösa, hållbara utvecklingsprojekt. Som satsar på sol- och vindkraft i lokala elnät, och på ekologisk lantbruksutveckling genom metoder som permakultur, skogsjordbruk och odlad biologisk mångfald. Projekt som integrerar miljö, genus, demokrati och ekonomi, och som möjliggör för den majoritet av världens fattiga som fortfarande bor på landsbygden att producera sin egen mat, utan att behöva arbeta för olje-och gruvbolag. Isabella Lövin måste visa utvecklingsbankernas fossiler att Sverige står upp för en hållbar utveckling.

En hållbar utvecklingsmodell har inte som mål att alla världsmedborgare ska kunna köra runt i dyra bilar och Netflixa på stora plattskärmar. Den har som mål att alla människor ska få äta sig mätta, vara friska, fria och jämlika i en värld som de kan lämna över till barnbarn och barnbarnsbarn med gott samvete.