Viktor tecknar de dövas historia
Dövas historia behöver berättas, av döva själva. Det menar Viktor Jäderlund som i det nyutgivna albumet Seger – en dövhistorisk seriebok skildrar kampen för ett eget språk och några av de utmaningar som döva möter.
Serietecknaren Viktor Jäderlund har länge haft tankar om att berätta dövas historia, ett område som han menar att många inte känner till. Först var planen att göra en film, men när han började på Serieskolan på Kvarnby folkhögskola i Malmö för något år sedan kändes ett seriealbum som ett mer lockande alternativ.
– Jag har själv inte tid att läsa så mycket vanliga böcker och jag vet att många unga tycker att det är tråkigt att läsa. Speciellt om ett ämne som dövas historia som kan ses som ganska tungt. Därför tänkte jag att serier kan vara ett mer lättillgängligt sätt att berätta om dövas kamp och segrar genom historien, säger han.
Efter att kontaktat Sveriges dövas riksförbunds projekt Dövstudier för att kontrollera att någon liknande bok inte redan hade gjorts, inledde han ett samarbete med organisationen för att skapa albumet.
– Vi jobbade fram en lista på alla viktiga historiska händelser, gick igenom dem och gjorde ett urval av vad vi ville ha med. Jag har också träffat personer som var med vid olika tidpunkter och samlat in deras berättelser.
Boken kretsar kring Peter som är döv och berättar sitt livs historia, men också om viktiga händelser i dövas historia. Från hur teckenspråk kan ha varit den första formen av kommunikation mellan människor, genom teckenspråkets guldålder på 1700- och 1800-talet då många dövskolor bildades till lärarkonferensen i Milano 1880 som följdes av det som brukar beskrivas som den mörka tiden. På konferensen diskuterade lärare från hela Europa den gängse utbildningsformen för döva och kom fram till att rekommendera oralismen framför teckenspråket.
– Döva skulle kommunicera genom att lära sig prata och läsa på läpparna. Det gjorde att vi inte längre fick använda vårt eget språk. Det ledde också till att människor grupperades utifrån hur bra de kunde prata, säger Viktor Jäderlund.
Först 1981 erkändes teckenspråk som undervisningsspråk i skolan i Sverige och klassades som dövas modersmål av regeringen.
En annan långvarig diskussion är den om cochleaimplantatet. På 1970-talet uppfanns en avancerad typ av hörapparat som stimulerar hörselnerven och gör det möjligt för gravt hörselskadade och döva att höra. Även om många väljer att göra ingreppet så finns det också de som är negativa och ser det som ett sätt att osynliggöra och nedvärdera gruppen.
– Läkare säger att implantatet gör det möjligt att bota döva, men frågan är om vi behöver bli botade, om det finns något att bota, säger Viktor Jäderlund.
Han menar att det finns en pågående diskussion inom dövvärlden om kampen ska föras ur ett medicinskt perspektiv eller ett kulturellt och politiskt perspektiv, där döva ses som en minoritet.
– Om vi är en minoritet kan vi organisera oss och vi kan vi kan utbyta erfarenheter med andra minoriteter. Det blir inte en lika negativ stämpel.
På 1970–80-talen etablerades Deaf power, en dövrörelse som kämpade för rättigheter och mot diskriminering.
– Jag hade först tänkt att ha med gesten för deaf power, en knuten näve och en hand på örat på bokens framsida, men efter flera diskussioner valde jag att bara ha den vanliga segergesten. Deaf power kan vara en het potatis i dövvärlden, vissa anser att de är bra medan andra menar att de är för radikala. Därför blev det för känsligt.
Viktor Jäderlund anser att det är viktigt att döva själva skriver om sin historia. Det handlar inte bara om att lyfta fram stora händelser och segrar, utan även vardagliga upplevelser och erfarenheter som döva har gemensamt.
Han tror att både döva och hörande ska tilltalas av boken och lära sig något nytt. Att ha med handalfabetet på bokens insida var viktigt för att hörande ska känna sig inkluderade.
– Jag hoppas att boken kan ge mer förståelse för de problem vi möter och vad vi har kämpat för.
Några viktiga händelser i dövhistorien:
1809: Den första svenska dövskolan öppnar. Den kom senare att kallas Manillaskolan och är fortfarande i bruk.
1880: Milanokonferensen som beslutar att oralismen (tal) ska vara undervisningsspråk på dövskolor runt om i Europa.
1922: Sveriges dövas riksförbund (SDR) bildas.
1966: Sveriges dövas ungdomsförbund (SDUF) bildas.
1980: Lars Kruth blir Sveriges första döva hedersdoktor på Stockholms universitet.
1981: Teckenspråk erkänns officiellt som dövas modersmål och återinförs i undervisningen.