Som konstform är graffitin ofta osynliggjord. Men på senare år har den börjat släppas in på såväl museer som i andra sammanhang. Den nyöppnade utställningen Graffiti spaces på Stockholms läns museum är med och öppnar upp debatten.

– Det har märkts att graffiti är kontroversiellt, säger museichef Annelie Kurttila inför den samlade skaran av ungdomar, äldre och barnfamiljer när hon presenterar utställningen på Dieselverkstaden i Nacka. Många har varit väldigt positiva, men många har också varit ifrågasättande och kritiska. Eftersom graffiti många gånger är olagligt. Men den syns och finns och det är Länsmuseets uppdrag att ta upp det som finns i vår stad.

Det vi i dag känner som graffiti, så kallad TTP-graffiti, är en bildtradition som utvecklades i New York under sent sextiotal och tidigt sjuttiotal. Den spreds över världen som en del av hiphop-kulturen och är i dag en konstform med många olika stilar och inriktningar. Startdatum för graffitin i Sverige brukar sägas vara då hiphop-filmerna Wildstyle (drama- och musikfilm) och Style Wars (dokumentär) kom ut 1983/84.

Sedan följde år av infekterade debatter och på vissa håll en nolltolerans mot en hel konstform. Jacob Kimvall är nybliven ”graffitidoktor” på konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet och aktuell med avhandlingen The G-word. Kimvall har varit graffitimålare sedan mitten av 80-talet, men har sedan början av 90-talet främst arbetat med konstformen genom texter, workshops och utställningar.

– Den exceptionella nolltolerans som funnits i Sverige i olika grad, framför allt i Stockholm, har präglat debatten kring och förståelsen av graffiti.

Den punkt i stadens nolltoleranspolicy som har fått mest uppmärksamhet är nummer 9, där det står att staden inte ska medverka ”till verksamheter som på något sätt kan väcka intresse för och leda till klotter, olaglig graffiti eller liknande skadegörelse”. Men den nya majoriteten har beslutat att häva policyn och på Södermalm väntas lagliga väggar kunna uppföras senare i år.

– Det har funnits några undantag tidigare, som Malmö, Norrköping, i viss mån Umeå. Nu öppnas det för en mer pluralistisk diskussion. Det har lossnat lite grann, säger Jacob Kimvall.

Konstnären Emma Simu är styrelseledamot i föreningen Graffitifrämjandet och hon målar själv bara på lagliga, eller öppna, väggar. Hon anordnar workshops och events och ansvarar för den lagliga väggen i Märsta. Emma Simu betonar vikten av lagliga alternativ, även om hon kan förstå poängen med argument som att graffitin ska stå utanför systemet och ”ta tillbaka rätten över stadsrummet”.

– Det måste finnas lagliga väggar så att man kan välja, även om det borde vara mer tillåtet att måla överallt. Det är en känslig fråga, ”olagligt” är ett så otroligt negativt laddat ord.

I dag finns ett trettiotal lagliga väggar i Sverige varav några är större, som den i Norrköpings hamn. P-huset Anna i Malmö har funnits längst, sedan 1979. Men det har varit en lång kamp för målarna att våga ta den platsen i det offentliga rummet. Men det har blivit öppnare. Både inom och utanför gruppen.

– Jag kan ju använda Märsta där jag kommer från som exempel, säger Emma Simu. När det började pratas om en laglig vägg sa folk ”usch, de är farliga” om graffitimålare. Nu går pensionärer förbi och tycker ”vad gulligt, vilka fina färger!” Det är en helt annan inställning, en större öppenhet.

Uttrycket ”ta plats” är återkommande när det kommer till graffiti. Taggar och throw-ups ”tar plats” i det offentliga rummet och målarna ”tar plats” som individer. Emma Simu talar om hur det var just det hon inte vågade. Hon har alltid varit intresserad av graffiti och att teckna, men det dröjde tills hon var 19-20 år innan hon höll i sin första sprejburk.

– Några killar i högstadiet målade olagligt, men jag vågade inte följa med. Jag satt hemma och tecknade.

Men något har hänt även inom gruppen. Inte bara de coola killarna ska ha tillgång till sprejburkarna. Undersökningar har visat att spridningen av klass och etnicitiet bland graffitimålare liknar samhället i stort, medan könsfördelningen är mycket ojämn med en klar manlig dominans. Emma Simu tror att det handlar om att killar tillåts ta mer plats i allmänhet.

– Men de sista åren har det börjat ploppa upp tjejer. Jag ser mig omkring och bara: ”var har ni varit?”

I somras var Emma Simu med och anordnade Sveriges förmodligen första kvinnliga graffitidag på Subtopia i Stockholmsförorten Alby. ”Forza Femme” är tänkt som en plattform för kvinnliga graffitimålare.

– Det är tjejer som träffas och peppar varandra. Man kanske inte vill ha någon kille som står och slänger ur sig dumma saker när man målar. Det blir mycket kommentarer om ens kvinnlighet istället för ens målande.

En annan aspekt är hur många målare blivit äldre och det som traditionellt setts som passageriter inför ett vuxenliv har blivit till livsstilar. Graffitin har samtidigt gått från en tydlig ungdomskultur till mer av en folkkultur. Jacob Kimvall menar också att det i dag handlar om graffitisubkulturer, inte en subkultur. Ett uttryck för det är alla olika stilskolor, allt från mer illustrativa till åttiotals-retro.

– Sedan finns helt klart de som vill upprätthålla graffitin som ett rebelliskt uttryck och betonar det olagliga, medan andra å sin sida betonar det visuella och stilistiska och målar på lagliga väggar, säger Jacob Kimvall.