I dag upplever jag att finns en tanke om att diskutera på ”rätt” eller ”fel” sätt. Till exempel i diskussioner om feminism, jämställdhet, jämlikhet och mänskliga rättigheter.

Å ena sidan finns en tanke om att utesluta. Folk kan säga saker som: ”ta bort mig från Facebook om du röstar på det här”. En ska vara arg och inte lyssna mer.

Å andra sidan finns det en tanke om att på alla plan välkomna alla, att ilska inte löser något. Vi ska prata och alltid ställa frågor, förstå varför människor tycker som de tycker.

Jag tror verkligen att det går att använda flera sätt i olika situationer. Jag tror inte att det finns ett rätt sätt. Till exempel i en diskussion med en sverigedemokrat. Även om du själv inte står bakom de rasistiska åsikterna, kan du diskutera med personen på olika sätt.

Jag tror på saklighet, på att ställa frågor, så frön och försöka möta varandra i samtalet.

Vi måste prata med varandra, men jag tror också på att få bli arg. Jag tror att både ilska och saklighet kan ge något. Samtidigt som en är ute och sår frön, kan en bli arg. Arg över att vi fortfarande inte har kommit längre. Arg över att det verkar som att det går bakåt och inte framåt.

Politik som är emot mänskliga rättigheter går framåt i hela Europa. Människor blir arga på människor för att de ber om hjälp. Många läser media som bara bekräftar deras fördomar, ofta utan källkritik.

En kan känna sig vilse. Hur ska en orka ”ta diskussionen”?

Jag kan under en och samma dag diskutera rasism med någon, och sedan gå ut och demonstrera mot den. Skrika mig hes för vår rätt att leva på lika villkor.

Det är inte lätt, men det är viktigt, det är alldeles på riktigt.

Glöm inte elden när du inte orkar. Glöm inte hjärtat när du nästan storknar. Vi måste våga tro på ett vi.

Heja dig, heja oss! 2015, nu kämpar vi loss!

Lätt svenska: Sara Hasbar