Hur väcktes idén?

– Vi har jobbat fram en metod på museet där målgruppen vi vänder oss till också är den som är med och producerar. Att i en skapandeprocess få ge utlopp för sina tankar kan leda till ökat självförtroende och vi ville jobba med ungdomar i utanförskap. Sedan hamnade jag av en slump bredvid fängelsechefen i Luleå på ett informationsmöte för projektledare för EU-projekt. Hon är chef för en anstalt med plats för nio ungdomar i åldern 18–21 år och så skapades första kontakten.

Vad kommer kunna ses på utställningen?

– Stationerna är tredimensionella och berättar bland annat historien om hur det började gå snett, något som ofta börjar i ung ålder. Det är inte fokus på brottet utan på människan bakom – deras berättelser, drivkrafter och tankar om framtida möjligheter.

Hur har själva projektet gått till?

– Vi har intervjuat dem en och en. Sedan har personalen på anstalten schemalagt projekttid då de samlat och handlett ungdomarna i att jobba med sina uppgifter. Utan personalens engagemang hade det aldrig gått.

Vad hoppas du med utställningen?

– Att människor ska få nya perspektiv. Att synliggöra människors berättelser kan skapa funderingar. Vi vill också bemöta fördomar, som att de intagna skulle ha ett lyxigt liv bara för att de har teve – med utställningen berättar vi att andra saker, som man som frihetsberövad inte får tillgång till, värdesätts. Många har det också svårt när de kommer ut och vi vill uppmana till att se styrkorna hos de här människorna. När man avtjänat sitt straff ska man ges samma möjligheter som alla andra.