Emma Roswall är manusförfattare och regissör till Don Juan was here som har urpremiär den 22 januari på Uppsala stadsteater. Utgångspunkten har varit den franske dramatikern Molières version av Don Juan som sattes upp första gången 1665. I den är Don Juan en casanova som förför kvinnor på löpande band med hjälp av skenäktenskap.

Emma Roswall läste Molières manus för många år sedan och fastnade för det då.

– När jag läste det nu fick jag en stark känsla av att jag inte alls hade lust att reproducera den här mannen på scenen. Jag insåg att olusten kom av att det jag ser i Don Juan-karaktären är en mansbild som redan är överrepresenterad på film och i tv. Vi matas konstant med endimensionella och stereotypa mansbilder och i detta föddes idén om att Don Juan har varit här och lämnat ett avtryck.

I arbetet med pjäsen har hon främst intresserat sig för hur människor påverkas av den här mansbilden. Samtidigt menar hon att den krockar med de krav som dagens samhälle ställer på män och hon undrar vad som händer då.

– Jag tänker att arketyper som Don Juan har stor effekt på oss i dag. Det som kännetecknar dessa mansbilder är en överdriven potens och en outtröttlighet. Alla har de ett projekt, om det så är ett brott som ska lösas, någon som ska mördas eller kvinnor som ska förföras. De är överdrivna, oövervinnliga och absurda karaktär. Jag tror att den här typen av imaginära bilder lätt kan skapa en förvirring hos unga män. En inställning till kroppen som maskin och känslolivet som störande. ”Känn inte efter, kör bara”.

I Molières version av Don Juan finns 13 roller. Emma Roswall har skalat ner det till fyra karaktärer. Förutom Don Juan finns hans betjänt Sganarelle, som här har blivit hans vän, samt Elvira och Sganarelles mor – baserad på Don Juans pappa i Molières manus.

– Mitt stora fokus är Sgnanarelle, som har förförts av livet som Don Juan lever. Jag har valt att låta Don Juan vara väldigt mycket av en bild och en fiktion. Han har superkraften att inte känna något – livet får inga konsekvenser för honom, vilket det får för Sgnanarelle. Han är mer av en människa.

Han får också symbolisera ett slags alternativ till den mansbild som representeras av Don Juan.

– Det är så viktigt att slå hål på fiktionen och reflektera kring vad vi tar in för bilder. Jag hoppas att föreställningen väcker tankar kring hur nya ideal skulle kunna se ut och en lust att prata om den rådande mansnormen.

Det mesta av Don Juan was here är nyskrivet, utom vissa av Don Juans repliker. Emma Roswall har behållit dramaturgin hos originalmanuset men förflyttat handlingen till nutid, och det har blivit en tragikomisk pjäs om Sganarelles kamp för att bryta sig loss från en destruktiv mansbild.

– Don Juan-karaktären är förförande och underhållande. Det är svårt att värja sig för honom men jag hoppas att publiken frågar sig varför vi åtrår den här mannen.

Har du fått några nya insikter under arbetet med föreställningen?

– Framför allt har jag fått en tydligare förståelse för hur viktigt det är att få med männen i jämställdhetsarbetet. Mitt feministiska uppvaknande handlade om att jag förstod att patriarkala strukturer och normer drabbar mig personligen. Det skapade ett engagemang hos mig när det blev privat. Det är viktigt att män förstår att patriarkatet drabbar också dem och underbygger ett förtryckande system.