Enligt siffror som brittiska The Guardian sammanställt står i Spanien över 3,4 miljoner hus tomma. I Frankrike och i Italien två miljoner. Även i Tyskland, Storbritannien, Irland, Grekland och Portugal står många hus tomma. Även om siffrorna på många sätt är osäkra, ger de en fingervisning om den massiva mängd outnyttjade bostäder som finns i Europa.

Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia, driver sedan 2005 projektet ”Övergivna platser” och har rest över Sverige och större delen av Europa och fotograferat övergivna hus, byggnader och platser. Många av dem finns på landsbygden.

– Jag har sett mycket förfall, säger han.

– Det är deprimerande att se, men det är ett allmänt fenomen på landsbygden att hus överges. De senaste tjugo åren har det fenomenet förstärkts.

Övergivandet av bostäder på landsbygden som ett resultat av urbanisering är ett fenomen som finns överallt, förutom möjligen något mindre i Norge, menar Jan Jörnmark. Anledningen är att det inte längre satsas på landsbygden, det finns helt enkelt ingen marknad för företagen och därmed inga jobb.

– På åttiotalet pratades det om satsningar på småorterna, men det fungerade inte, det går inte att styra marknaden på det sättet. I dag är regionalpolitik en väldigt död politisk fråga i hela Europa.

Övergivandet av landsbygden är dock inte den enda orsaken till att många av Europas hus står tomma. Byggboomen i Medelhavsländerna under en period under början av 2000-talet har bidragit till en betydande del. Orsakerna till byggboomen var två, dels låga räntor som i och med inträdet i eurozonen sjönk ännu mer då de tidigare osäkra ekonomierna började ses som säkra. Dels att den turistmarknad som varit så stor på sextio- och sjuttiotalet i länder som Spanien och Grekland fått konkurrens av billigare länder som Turkiet och Thailand. Lösningen för Medelhavsländerna blev att bygga ännu större turistsamhällen, förklarar Jan Jörnmark. Här skulle turisterna få perfekta och luxuösa semesterresorts med golfbanor och egna lägenheter. Det byggdes också för Europas nordbor som på ålderns höst skulle skaffa sig en bostad i länderna med det fördelaktiga klimatet.

Spanien är extremexemplet på byggboomen som kraschade – här står över tre miljoner hus tomma. Och inte bara hus. Hela flygplatser. Turistkomplex med jättelika golfbanor som aldrig använts. Färdiga och halvfärdiga.

– Man förväntade sig en omättlig efterfrågan, berättar Jan Jörnmark.

– Som mest byggdes 600 000 lägenheter per år, det kan jämföras med 40 000 per år i Sverige. Även om Spanien har en större befolkning, så pratar vi ändå om en byggnation på fyra–fem gånger större än Sveriges. Det här pågick i närmare tio år. Det fanns inget som de inte byggde – de överbyggde något så sinnessjukt.

På grund av att det i dag finns ett större kapital och därmed kraftigare produktionskrafter går det att bygga i en sådan omfattning och takt som för bara tjugo år sedan inte hade varit möjligt ens i en stark högkonjunktur, menar Jan Jörnmark. Därmed blir de ekonomiska svängningarna kraftigare och situationen med tomma hus har blivit värre sedan mitten av 1970-talet.

– Rörelsen till städerna är ännu större, ekonomin är mer cyklisk och det finns en tendens att överbygga i starka konjunkturuppgångar.

Julio Vinuesa är professor i geografi vid Autonoma universitetet i Madrid och forskare i stadsplanering och urbana sociala problem. Han menar att den modell som drivits i Spanien och många andra länder är en modell som handlat om lönsamma investeringar där bostadsbyggandet setts som en ekonomisk tillgång istället för att se till att möta ett behov.

– Det är en modell som har upprätthållits av alla politiska krafter eftersom aktörerna tjänat på den, säger han.

– Men den har också godkänts av samhället som helhet eftersom det har varit ett sätt för människor att bli och göra sig rikare. Det har pågått i årtionden och tolkats som den enklaste och säkraste vägen till ekonomiskt välstånd.

Samtidigt som Europas hus gapar tomma, går fyra miljoner hemlösa. Men Freek Spinnewijn, samordnare för organisationen Feansa, en paraplyorganisation för europeiska organisationer som arbetar med hemlösa, menar att frågan om tomma hus och hemlösa tyvärr är mer komplex än att bara låta de utan bostad flytta in i de tomma bostäderna.

– Till exempel är många av de tomma husen obeboeliga. I till exempel Irland finns många hus långt ute på landsbygden där det varken finns arbeten, skolor eller sjukhus. Vi kan inte flytta hemlösa från storstäderna dit.

Övergivna hus på landsbygden eller hus som byggts där de aldrig behövts måste helt enkelt rivas, menar Freek Spinnewijn. Satsningar måste istället göras på de bostäder som står tomma i städerna.

– Många gånger handlar det om dålig standard och det krävs upprustning, andra gånger, som i mitt land Belgien, är fastighetsskatten så låg att folk inte tjänar på att göra sig av med sina outtnytjade bostäder. Det krävs politisk vilja för att förändra detta.

Initiativ på gräsrotsnivå för att lösa problemet finns dock – övergivna hus tas över och i Spanien har rörelsen mot vräkningar av människor som inte längre klarar av att betala av sina lån på grund av arbetslöshet och skyhöga räntor blivit stor. Men protesterna och husockupationerna är ändå inte särskilt utbredda om det jämförs med hur många bostäder som faktiskt står tomma, menar Julio Vinuesa.

– All den dramatik kring vräkningar som varit på senare tid är framför allt ytterligare ett resultat av den ekonomiska krisen och byggboomen. Vräkningarna bör ses som ett symptom på ett mycket större problem – en modell för urban utveckling och en bostadspolitik där bostäderna fungerar nästan uteslutande som en ekonomisk tillgång. En konsekvens av den här modellen i kombination med byggboomen är också att ofärdiga bostäder överges på grund av att det inte går att tjäna på dem.

Istället för husockupationer och motståndsgrupper mot vräkningar vill Julio Vinuesa hellre se ett samlat uppror och arbete mot ett övergivande av hela den modell som han menar bygger på ett orättvist och ohållbart utnyttjande av platser för ekonomiska intressen.

– Bostadspolitiken måste förändras eftersom den i sin nuvarande form stödjer bygg- och fastighetsbranschen. Politiken måste baseras på idén om att bostäder är en del av det gemensamma stadsrummet och att de finns till för att svara till ett behov – alla människor ska ha rätt till anständiga och lämpliga bostäder.