Runt ett bord mitt i centralhallen på Lund universitetssjukhus sitter slöjdklubbshandledarna Louise Vitas och Kerstin Kralmark i ett hav av färgglada papper, snören och dekorationer. Det är Vitaminslöjd på temat origami, och under kvällen stannar patienter och besökare till för att vika en pappersstjärna eller ge sig på att göra en liten bok.

Hamlet Kiani och Josefin Karlström har varit och hälsat på en anhörig och fastnat vid slöjdbordet.

– Det är jättetrevligt, de borde göra det ännu större. Det är säkert bra att pyssla med om man är under rehabilitering till exempel, säger Hamlet Kiani.

– Det blir som en sorts hjärngympa, lägger Josefin Karlström till.

Och det är just det som är tanken. Louise Vitas berättar att Vitaminslöjd fungerar som sjukgymnastik för huvudet.

– Allt sådant som att odla och slöjda. Den här typen av stilla arbetande där vi använder händerna frigör må-bra-hormonet oxytocin i kroppen och då läker vi snabbare.

Hon och Kerstin Kralmark har arrangerat slöjdträffar på sjukhuset i två år, och planerar att fortsätta även under 2015. Det är alltid några som stannar till, ofta personer som har besökt någon anhörig men även patienter, vårdpersonal och väktare.

– Folk kan sätta sig en stund vid bordet och prata om allt möjligt. Slöjd väcker mycket tankar och minnen. Någon kanske är från landet och börjar berätta om gamla hantverkstraditioner, säger Louise Vitas.

De har olika teman för varje träff, och försöker variera så att varannan träff handlar om ”hård” slöjd och varannan om ”mjuk”.

– Hård kan vara till exempel att tälja eller hålla på med luffarslöjd (metalltråd) och mjuk kan vara broderi eller papper, säger Louise Vitas.

Anna Berit Nilsson är medlem i Malmöhus hemslöjdsförening sedan många år och brukar vara med på Vitaminslöjds träffar mycket som sällskap och för att locka fler till bordet.

– Slöjd är terapi för mig, när jag är jäktad är det skönt att ta upp något att pyssla med. Men snart kan jag inte göra det längre för jag är så dålig i händerna, säger hon.

Många av dem som sätter sig runt bordet berättar om varför de är på sjukhuset och delar med sig av sina ofta ganska tunga personliga historier. De ser det kanske lite som en chans att få prata av sig samtidigt som de pysslar med något annat tror Louise Vitas.

– När man sitter och pysslar med något behöver man inte titta på varandra, då kan det vara lättare att öppna sig.

Annette AndREasson samlar ihop sitt origami och gör sig redo att åka upp till sin avdelning. Hon har varit inlagd på sjukhuset i nio veckor, men ska snart få åka hem. Hon är glad att hon hann vara med på en av slöjdträffarna.

– Det är ett trevligt inslag att de sitter här. Jag har pysslat med allt möjligt tidigare. Jag tycker att jag mår bra av det, och när jag lyckas göra något som ser ok ut så blir jag glad efteråt.