”Motiv är ett njutningsmedel för överklassen”, brukar det heta när kriminologen Leif GW Persson tar plats framför tv-tittarna på tisdagskvällarna. Men för utredarna på hatbrottsgruppen är vad som rört sig i huvudet på gärningsmän något av det viktigaste.

– Allt bygger på gärningsmannens motivbild och den måste vi fånga upp. Det kan vara allt från skadegörelse till mord och det gäller att vara vaken redan från början, säger Thomas Bull som är gruppens chef.

Men att bevisa att någon gjort sig skyldig till ett brott, till exempel misshandel, är en sak. Att få fram motivet en annan. Hatbrott är trots namnet ingen brottrubricering utan en beskrivning av orsakerna bakom brott. Klassificeringen kan ge ett hårdare straff när någon döms.

Hatbrottsgruppen fokuserar på personer som motiveras av hur brottsoffret ser ut, vilken gud personen tror på eller vem partnern är.

– Man utsätts för hatbrott för något man är och inte för något man gör, säger Clara Arvidsson som är en av gruppens två utredare.

Motiven är oftast svåra att bevisa och utredningarna kan ta lång tid. En beslagtagen dator fylld med nazistpropaganda räcker inte som bevis. Motivet måste vara direkt knutet till händelsen som polisen utreder.

Det är extremt få misstänkta som medger i ett förhör att de gjort sig skyldiga till ett hatbrott. En förutsättning för att det ändå ska gå att bevisa är att polisen gjort ett grundligt arbete från början menar Thomas Bull. Är inte grunden lagd blir resultatet dåligt, eller ”skit in, skit ut”, som han uttrycker det.

Vittnenas berättelser väger tungt men och det ligger ett stort ansvar på de poliser som är först ut på en brottsplats. En del av hatgruppens arbete går därför ut på att utbilda sina egna kollegor.

– Det som är viktigt och som vi lär ut är att orden väger tungt. Det är viktigt att notera vad gärningsmannen säger redan i bilen på väg in till polisen, säger Clara Arvidsson.

– Det blir ord mot ord om förarbetet inte är ordentligt gjort. Vi kan köra vidare som till exempel misshandel men då försvinner hatbrottet, säger Thomas Bull.

Det är inte bara patrullerna ute på Malmös gator som ställs inför utmaningar när de kommer i kontakt med ett misstänkt hatbrott. Utredningarna kräver ett annat sätt att se på saker och ting enligt Thomas Bull, ”en förmåga att se större sammanhang”. En egenskap som han själv ser hos kriminologer. En möjlig väg fram kan vara att plocka in personer med den kompetensen som utredare i framtiden.

– Vi behöver folk som kan förstå hur vindarna blåser.

Han menar att det är viktigt att väga in strömningarna i samhället i stort i jakten på gärningsmän och misstänkta hatbrott.

Arbetet har inte enbart mötts av positiva toner från resten av poliskåren även om både Clara Arvidsson och Thomas Bull menar att ledningen hela tiden stått bakom dem.

– Vi är en stel och fyrkantig organisation. Jag har varit polis i 24 år och sådana här frågor diskuterade vi inte när jag blev polis, säger Thomas Bull.

Clara Arvidsson, som håller i utbildningar, är inne på samma spår och menar att de yngre kollegorna är mer positiva. De ser arbetet mot hatbrott som något självklart medan de äldre i vissa fall inte har samma förståelse för varför utredningrna ska specialbehandlas.

– Det är nog din generation som är den svåra, säger Clara Arvidsson med en blick mot sin chef.

Sedan två år tillbaka har gruppen sin bas i polishuset vid Davidshallstorg. Det var först då som polisen tog ett samlat grepp och lade alla hatutredningar under ett paraply. Thomas Bull menar att kunskaperna alltid har funnits inom kåren men inte på samma plats.

– Jag var rätt så kritisk till polisens arbetssätt. Men i november 2012 sade mina chefer ”sluta gnälla, du får två utredare”.

En av de först insatserna var att ta kontakt med organisationer som samlar grupper som ofta utsätts för hatbrott. Förtroendet för polisen var lågt och där ser Thomas Bull en förklaring till de senaste årens ökning av anmälningar. Han tror inte det handlar om att fler Malmöbor utsätts för hatbrott. Ökningen ser han som en effekt av att fler vågar anmäla nu än tidigare.

– Vi tror det beror på att vi har börjat skrapa på mörkertalet. Att hatbrotten har funnits där hela tiden men att man tidigare har normaliserat vad man varit med om och inte anmält det, säger han.

Men antalet åtal med hatbrottsmotiv har inte ökat i samma takt som anmälningarna har ramlat in. Clara Arvidsson tror att det bottnar i en överdriven försiktighet från rättsväsendets sida.

En åklagare får bara väcka åtal om det finns underlag som pekar mot att någon faktiskt kan komma att fällas för ett brott. Clara Arvidsson tror att det tankesättet smittar av sig trots att principen inte gäller för hatbrottsregeln.

– Jag tror man måste våga använda straffskärpningen mer. Man har inget att förlora på det, säger hon.

Hon poängterar att hatbrotten drabbar människor som inte kan göra något åt det. Till skillnad från ett vanligt krogslagsmål handlar det om vem personen är och inte något annat. Många av brottsoffren som hon kommer i kontakt med under utredningarna känner sig ledsna och kränkta.

Men åren av grävande i motivbilder har även satt spår hos chefen för hatbrottsgruppen.

– Jag har en helt annan bild av vad vardagsrasism är idag än vad jag hade för två år sedan. Det kan vara småskojande eller raljerande som jag inte reagerade på tidigare, säger Thomas Bull.

Varför är hatbrotten viktiga?

– Det bygger på mänskliga rättigheter. Man ska kunna gå på gatorna och vara svart, vit, jude, muslim, rom eller homosexuell utan att bli kränkt. Så länge man inte kan göra det har vi ett problem.