Inkludering får inte exkludera
Inkludering talar man mycket om i skolsammanhang numera. Det låter fint, speciellt i dessa ideologiskt bruntonade tider, som en frisk fläkt av goda tankar – alla får vara med. Men verkligheten bakom kan vara helt annorlunda för de barn med funktionsnedsättningar som är berörda.
Claes Nilholm, professor i pedagogik, säger i Lärarnas tidning i februari i år att ordet inkludering ofta skapar förvirring. Han förklarar det med att ordet har tre olika betydelser:
1) Fokus på placeringen – även elever i behov av särskilt stöd ska vara med de andra i vanliga klassrum.
2) Fokus på individen – varje elev ska trivas, ha vänner och nå målen i skolan.
3) Fokus på gemenskapen – allt som ingår i 1 och 3, och dessutom ska alla känna att de deltar i ett demokratiskt samarbete och att olikheterna är en tillgång.
När inkludering enbart handlar om att sitta i samma klassrum är det egentligen integrering man menar, säger han.
– Definitionen som bara handlar om placering är vanlig i debatten, men jag skulle inte kalla det inkludering, utan integrering. Inkludering handlar om att skolan ska göras om för att passa alla. Ordet började användas just för att markera en skillnad mot integrering, som innebär att elever som behöver särskilt stöd ska anpassa sig till den vanliga skolan.
Sedan några år minskar kommunerna sina tilläggsbelopp till skolor med elever som behöver extra stöd. Minskar – eller avskaffar tilläggsbeloppen helt, och kallar resultatet inkludering. Aningen tillspetsat kan man säga att de slår två flugor i en smäll. Med ett fint ord som associeras med omsorg och acceptans lämnar de omsorgen och acceptansen åt sidan. Bara den kortsiktiga ekonomiska besparingen blir kvar.
Och många gånger innebär det att inkluderingen blir exkludering. Elever stannar hemma istället för att gå till det där klassrummet där de inte kan vara. Eller också går de till skolan för att man måste, fast de inte lär sig något där.
Många av de här eleverna har föräldrar som har vant sig vid att få kämpa hårt för barnens skolgång. Och i augusti 2013, när Stockholms kommun i en handvändning halverade pengarna till resursskolorna, sa de ifrån. På Facebook bildade de nätverket Barnibehov för alla som vill kämpa för en likvärdig skola även för barn med funktionsnedsättning.
Föräldrarna i Barnibehov har bland mycket annat demonstrerat, gjort research om kommunernas pengar till särskilt stöd, talat i Almedalen och gett ut en bok: 101 berättelser om en skola som inte är för alla. I boken berättar 101 föräldrar om sina barn. Om inkludering som blev integrering som blev exkludering, och ibland om hur de till slut har hittat en lösning som funkar.
Onsdagen den 10 december fick Malala Yousafzai Nobels fredspris för sin kamp för alla barns rätt till utbildning. Samma dag höll Barnibehov en stor manifestation över hela landet, för att hedra Malala och för att visa ännu tydligare att deras kamp handlar om samma sak. Och eftersom hela tidningen inte kan skrivas precis före tryck, ska demonstrationen precis börja. Hoppas vi sågs där.