Författaren, poeten och essäisten Mara Lee utgår i sin avhandling från en relativt ny akademisk tradition sprungen ur en postkolonial och feministisk medvetenhet. Genom att tvärtom bejaka det subjektiva, ofta använda ordet ”jag” och skriva med ett poetiskt språk vill akademiker som Lee dels visa på det falska och omöjliga i att bedriva ”objektiv” forskning inom humaniora, dels skriva fram egna rum som inte redan är definierade av dem som traditionellt haft makten. Det akademiska språket med dess anspråk på distans och objektivitet ses som uttryck för den manliga, västerländska kunskapsproduktionens hegemoniska ställning. Docenten i genusvetenskap Ulrika Dahl, som även varit Lees examinator, skriver på ett likartat sätt i nyligen utgivna Skamgrepp: Femme-inistiska essäer.

Mara Lees text i avhandlingen som fått titeln När Andra skriver blir därmed en del av själva forskningsresultatet och inte bara ett medium som torrt presenterar det för läsaren. Lee, en kvinna som rasifieras, definierar sig själv som en Annan. Avhandlingen sätter sig på många sätt medvetet på tvären. Hon räds inte att dekonstruera illusionen om vetenskap som kyligt objektiv genom anekdoter i jag-form, exempelvis skildringen av hur en kvinna (kanske eller kanske inte Mara Lee) går förbi några män som börjar ropa rasistiska tillmälen.

När Andra skriver har essäns form och Lee har aktivt valt bort en stor del av den notapparat som brukar anses omistlig för trovärdigheten. Lee använder sig av feministiska och postkoloniala teoretiker som Hélène Cixous, Julia Kristeva och Trinh T Minh-ha för att undersöka hur annanhet skrivs fram i olika skönlitterära verk.

Den vanligaste tankefiguren i sådan forskning är att tala om ”sprickor” eller ”läckage” i texter ur vilka Andras röster kan höras. Lee väljer istället att fokusera på den temporala dimensionen. Hon menar att det är i de ställen i en text där den kronologiska, linjära tiden (som hon associerar med makten) sätts ur spel, som ögonblick uppstår där Andra kan tala.

Hon studerar också skrivandets praktik och villkor för dem som definieras som Andra. Hon konstaterar att icke-män och rasifierade alltid har setts först och främst som kropp, i motsats till den vita mannen som ses först och främst som autonomt intellekt, och frågar sig hur en utifrån denna position erövrar rollen som skrivande subjekt.

Lees avhandling är så prövande och undersökande att det ibland blir frustrerande. Förmodligen högst medvetet: läsaren ska inte ledas av den där auktoritära forskarrösten som tar en i hand och bestämt leder en från frågeställning till slutsats, därav essäformatet. Men när en som läsare väl har släppt de djupt rotade förväntningarna på hur en ”riktig” avhandling ska vara så är det både mer lustfyllt och intellektuellt stimulerande att läsa Mara Lee.