Att man tidigare mest har pratat om att ha krisberedskap för olika naturfenomen eller allvarliga olyckor tror Eija Suhonen, säkerhetskonsulent på Länsstyrelsen, har att göra med att det är tydliga och ganska snabba skeenden.

– Sociala risker är ett långsamt smygande förlopp. Konsekvenserna kommer genom individer och de kan reagera på olika sätt.

Länsstyrelserna i de tre storstadslänen, Skåne, Västra Götaland och Stockholm, håller nu tillsammans på med ett utvecklingsarbete kring sociala risker, som bland annat handlar om att definiera vad som är en social risk och vad som är social oro. Det senare är själva konsekvensen efter att risken har blivit utlöst – som stenkastning, men också självskadebeteende och ohälsa.

Anledningen till att sociala risker först har börjat uppmärksammas under de senaste åren, menar Eija Suhonen inte har att göra med att problemen växer, utan snarare att samhället har börjat ta in dem.

– Om man tar oroligheterna i förorterna till exempel, så är det ett ganska nytt fenomen här. Men det är inte grunden, utan en indikator på problemen som gör att det kanske har blivit tydligare.

Att hantera och i bästa fall förebygga sociala risker handlar mycket om människors livsvillkor – och i förlängningen vilken tillit eller misstro de har mot samhället.

– Det är jättesvårt, och samtidigt enkelt. Egentligen vet vi att en människa som mår bra, har fått sina behov uppfyllda och som har framtidstro och hopp inte heller ställer till med något, säger Suhonen och fortsätter:

– Vi har blivit ganska duktiga på kriskommunikation när det väl har hänt något. Är det något vi kan använda för att behålla tilliten till institutionerna?