– Systemet blir mindre och mindre orienterat enligt traditionell höger-vänster, med marknad, stat, offentlig sektor och omfördelning som viktigaste frågor. Det första tecknet på förändringen var kärnkraften och nu har SD, KD, MP och FI urholkat den dimensionen. Det blir svårare att samla väljarna i stora paraplypartier eller att få till stora majoriteter, säger Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap.

Allianspartierna har visserligen lyckats motverka utvecklingen genom att slå sig samman, men det har inte räckt ända fram till en egen majoritet.

– Någonstans måste partierna ta in det här och börja samarbeta, ändra parlamentariska spelregler eller väcka liv i den gamla-vänster-högerdimensionen.

Att ha ett så kallat ”pariaparti” i riksdagen, det vill säga ett parti som ingen vill samarbeta med, är inget nytt vare sig i andra länder eller i Sverige. Hinnfors tar kommunistpartiet i Italien, och hur Högerpartiet (nu Moderaterna) och dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna isolerades.

– Det som skiljer är att den gamla situationen var mer uppdelad vänster-höger, så Socialdemokraterna kunde hunsa och frysa ut kommunisterna och ändå räkna med deras stöd i omröstningar.

Så är det inte med SD eftersom de inte på samma självklara sätt tillhör något av blocken.

– Men för Sverigedemokraterna är invandringspolitiken så viktig att de kan rösta på Alliansen trots att de inte tycker att dem är bra, för att sedan fälla Alliansen nästa gång.

Ett alternativ för att lösa situationen är att partierna börjar agera mer enligt den traditionella höger-vänsterskalan menar Hinnfors.

– Man har talat otroligt mycket mer om invandring än någonsin de senaste fyra åren. Dels har SD härjat, och dels har det varit antirasistisk mobilisering och kyrkklockor – det är rimliga mobiliseringar, men det har gjort att frågan varit högt upp på agendan. Samtidigt har partierna inte haft enorma skillnader i andra frågor. Om partierna politiserar infrastruktur, jobb och fattigdom och andra mer traditionella frågor kan väljarna låta sig guidas av det.

Fenomenet med nya partier som driver frågor som inte alltid kan ges de traditionella etiketterna syns inte bara i Sverige, utan även internationellt. Exempel på sådana partier är såväl invandringskritiska partier som vänsterradikala och fredsinriktade partier. Förutom invandring blev feminismen en stor fråga i senaste valrörelsen, konstaterar Hinnfors.

Ett andra alternativ för att bemöta de ”nya” dimensionerna i politiken är att de större, etablerade partierna lyckas göra frågorna till sina egna. Men även om det skulle kunna ge tydligare majoriteter är det inte självklart det bästa för demokratin.

– Människor är inte automatiskt uppdelade i två stora typer av ideologier, utan har massor med åsikter, man kan inte säga att det är odemokratiskt eller konstigt, det här är något som man får leva med, väljarna har rätt. En massa faktorer har lett till att att de stora partierna har urholkats.

Det tredje alternativet är att se över själva spelreglerna; till exempel mandatfördelning, budgetregler eller höja spärren för nya partier att ta sig in, för att genom regelverket förenkla för stabila majoriteter. Det går också att göra som i Danmark där olika partikonstellationer har majoritet i olika frågor.

Vilka som vinner på att det blir nyval är oklart. Det är för S och SD som mest står på spel eftersom en större andel av deras väljare tillhör lägre medelklass och arbetarklass och därmed röstar i lägre utsträckning. Att det är just ett nyval kan göra det svårare att mobilisera än vid ett vanligt val.

– Men en viktig faktor är vilka det kommer pratas om. Blir det höger-vänsterskalan? Kan Fi mobilisera igen? Eller blir det SD:s frågor som vi återigen pratar om? Vem som gynnas beror på hur valkampanjen gestaltar sig, säger Jonas Hinnfors.