2015 års klimatkonferens i Paris ska fatta beslut om hur planen för en hållbar utveckling efter år 2020 ska se ut och deltagarna vid klimatkonferensen i Lima har till uppgift att lägga en så god grund för förhandlingarna som möjligt. För att det nya avtalet ska kunna resultera i nya ambitiösa och genomförbara mål för en global hållbar utveckling, måste ett antal nyckelfrågor lösas:

1. Vem ska betala för vad och varifrån ska pengarna komma?

Deltagarna måste förhandla fram hur investeringar och åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser ska finansieras. Finansiellt stöd både till åtgärder för att minska utsläpp och till att anpassa utsatta länders samhällen till klimatförändringar ska diskuteras. Bland annat måste en plan tas fram för att uppfylla det åtagande som slöts i Köpenhamn 2009 om 100 miljarder USD i klimatfinansiering om året från offentliga och privata källor. Deltagarna måste också enas om ökad öppenhet om vilka som står bakom finansieringarna och även hur de ska distribueras. Gröna klimatfonden, en fond för att fördela pengar från de rikare länderna till utvecklingsländer för åtgärder mot klimatförändringarna, ska eventuellt tillsättas mer medel.

2. I vilken grad ska de olika länderna bidra?

Ska besluten om utsläppsminskningar vara lika för alla eller ska det till exempel vara tillåtet med utsläppsminskningar som står i relation till BNP? Ett förslag är införandet av ett ”rättviseramverk” som ska innehålla riktlinjer om hur mycket utsläppningsminskningar länderna ska göra med hänsyn till deras ekonomiska utveckling. Kraven skulle i så fall baseras på hur mycket utsläpp landet står för i dag och vilka förutsättningar och behov det har. Om ett sådant rättviseramverk ska införas måste deltagarna också besluta om ifall det är länderna själva som ska bestämma hur mycket utsläppsminskningar de vill och klarar av att göra eller om detta är något som ska beslutas om gemensamt. Det kommer dock att bli svårt att få de viktiga länderna Kina och USA att gå med på kraftiga utsläppsminskningar.

3. Hur bindande ska överenskommelserna om utsläpp vara?

Något av det viktigaste inför det kommande nya avtalet är hur pass bindande det ska vara. Här finns två linjer: vissa länder, till exempel Sverige och EU, vill ha ett utsläppstak och också en tydlig fördelning av utsläppsminskningar som ska vara bindande på internationell nivå enligt folkrätten. Den andra sidan, bland annat Kina och USA, ser hellre ett mer flexibelt avtal där länderna själva ska meddela vilka utsläppsminskningar de vill göra och att överenskommelserna inte ska vara bindande.

Deltagarna har nu fram till den 12 december på sig att lägga grunden för det som ska bli världens länders nya plan för att stoppa klimatförändringarna. Enligt FN:s klimatpanels senaste rapport är vi med nuvarande utsläpp på väg mot fyra graders temperaturhöjning. Förhoppningsvis kan ett nytt klimatavtal bromsa den utvecklingen. Vi har fortfarande tid på oss, påpekar rapportförfattarna. Men drastiska åtgärder måste göras nu.