– Nu ska ni vara jättetunga, försök ta er fram så långsamt och trögt det går, säger Emelie Bardon.

Vi börjar släpa oss fram över golvet, några böjda med hängande armar och krökta ryggar, andra krälande på mage i snigelfart. Först känns det löjligt och konstlat, men så blir jag medveten om hur tung varje rörelse faktiskt är, och fokuserar helt på att få kroppen framåt. Med workshoppen Dans och politik i ett totalitärt Europa på Moderna dansstudion i Malmö vill danslärarna Emelie Bardon och Elin Rippe visa hur dansen såg ut under 1930- och 40-talet, då fascism och nazism rådde på många håll i Europa.

När workshoppen är slut berättar de om hur deras feministiska och normkritiska ideologi genomsyrar allt de gör inom Moderna dansstudion.

– Vi vill ifrågasätta de normer som finns i dansvärlden i dag, som handlar om vem som får vara på scen, hur du ska se ut när du är där, när du får vara sexig och när du inte får det. Alla normer som finns i samhället i stort går att hitta i ännu mer koncentrerad form i dansvärlden, säger Elin Rippe

Emelie Bardon menar att även om de flesta dansskolor säger att de välkomnar alla så ser verkligheten oftast annorlunda ut.

– Tittar du på vilka som är välkomna och känner sig trygga i rummet så är det väldigt homogent. Och på dansscenerna är det främst smala, unga människor med full funktionalitet som får synas.

De är båda utbildade lärare, Emelie Bardon i dans och Elin Rippe i musik och rytmik. De träffades när Elin tog en av Emelies prova på-lektioner.

– Jag hade provat olika dansskolor men aldrig känt att jag passade in. Det gjorde mig väldigt frustrerad, jag tänkte att jag borde dansa någon annan genre eller inte var tillräckligt passionerad. Efter Emelies lektion insåg jag att det inte var fel på mig, utan att jag bara inte hade hittat rätt danslärare, säger hon.

De började prata och insåg att de hade samma ideologi samtidigt som de hade mycket att lära av varandra. Planerna på att öppna en gemensam dansstudio någon gång i framtiden tog fart. Dagen efter såg Emelie Bardon en annons om en ledig lokal som verkade perfekt och två veckor senare hade de ett kontrakt.

– Då sa vi att det kanske är dags att vi börjar prata om vad vi vill göra. Men med Elin har jag alltid känslan av att allt är möjligt, säger Emelie Bardon.

Under de senaste månaderna har de haft workshops med inbjudna internationella dansare, kortare kurser i bland annat indisk och västafrikansk dans och dansträffar för vuxna och barn.

Tanken är att få deltagarna att hitta motivationen till dansen inom sig själva, inte genom att bli bekräftade av någon utifrån som säger att det ser bra ut. Därför har de inga speglar i salen, och jobbar med instruktioner på ett annat sätt än konventionella dansskolor..

– Det handlar inte om att passa in dansen i en synkroniserad form utan vi vill få folk att jobba med sin egen dans och verkligen känna den i kroppen. Så att de kan säga att de har upplevt i sig själva att de har dansat, säger Elin Rippe.

– Genom att inte ha speglar gör vi oss fria från den auktoritära utifrånblicken. När du förstår rörelsens essens kommer det att se perfekt ut, om det nu är det som är målet. Utan att någon har gått och millimeterflyttat ett finger, säger Emelie Bardon.

Dans och politik i ett totalitärt Europa är den första historiska workshoppen som de genomför. Genom att jobba med både dans och diskussion vill de visa hur dansens utveckling har påverkats av den tekniska och politiska utvecklingen genom historien. På 1930-talet blev det till exempel populärt med pampiga scener med många dansare som rör sig synkroniserat, nästan som en marscherande armé. En liknande trend är de flashmobs som varit populära de senaste åren, menar Emelie Bardon.

– Det är viktigt att visa på ett sammanhang och hur allt går hand i hand. Dansen befinner sig inte i ett vakuum.