När konstkollektivet Snö bjuder in till premiär för sin föreställning Slå rot där ingen plats för rötter finns delas det ut raggsockor och te till publiken. Kanske är det ett försök till att skapa mysstämning. Men mysstämningen kommer av sig i samma stund som föreställningen börjar.

Slå rot där ingen plats för rötter finns är skriven av Caroline Andréason, och är inspirerad av den franska filosofen och mystikern Simone Weils (1909-1943) kamp med att ta sig an de utsatta människornas villkor. Slå rot där ingen plats för rötter finns är i allra högsta grad en föreställning om den lilla människans sårbarhet, men också om mänskliga skyldigheter. Om den ensamma människan i den stora världen och hennes tillkortakommanden.

I centrum står Caroline Andréason och Sergej Merkusjevs gestaltning av utsatta och sårbara människor i vardagssituationer vi alla kan känna igen oss i. Om ångesten över att passera faktumförsäljaren och tiggaren på väg in på Systembolaget, att vilja hjälpa andra men samtidigt förlora sig själv, att konfronteras med den berusade mannen på spårvagnen och vika ner blicken. Föreställningens handling backas upp av inspelade korta berättelser av människor som mött psykisk ohälsa och utsatthet på nära håll. Föreställningen är stundtals komisk, men tragiken är aldrig långt borta och skrattet fastnar i halsen.

I Dansforums spegelbeklädda lokal, med sparsam scenografi i form av mattor gjorda av tidningspapper och en tresitssoffa, sitter publiken på stolar längs väggarna. Vi befinner oss aldrig längre än ett par meter från skådespelarna som viner runt i lokalen. Slumpmässigt utvalda i publiken får agera Faktumförsäljare, bli utskällda och bjudna på mögelost. För teaterbesökaren som föredrar att förbli en anonym åskådare skulle föreställningen kunna ge upphov till 75 minuter genomsyrat av panik. Vem är det som ska bli utsatt nästa gång, är det jag?

I övrigt är föreställningen välspelad. Andréason och Merkusjev glider mellan karaktärer på ett skickligt sätt och med en otrolig scennärvaro. Skådespelarnas fysiska kroppar är påtagliga genom hela föreställningen. Svettiga kroppar inlindade i tidningspapper eller mikrofonsladdar bildar ibland effektfulla konstinstallationer.

Föreställningen avslutas med att publiken tillsammans får lägga ett pussel av ord som slutligen bildar ett citat hämtat från Simone Weil:

”Människorna jag älskar är skapade varelser. Det är av en slump de har blivit födda. Att jag har träffat dem är också en slump. De kommer att dö. Vad de tänker känner och gör är begränsat. En blandning av gott och ont.”

Konstkollektivet Snö vill själva att föreställningen ska vara början till ett samtal. Under hela november kommer de i samband med föreställningarna bjuda in samtalsledare och gäster i form av journalister, skådespelare och företrädare för hjälporganisationer.