”Kvinnan är en mörk kontinent” skrev Sigmund Freud, psykoanalysens fader och medskapare av synen på den moderna människan. Förra fredagen var det urpremiär på Göteborgs stadsteater för föreställningen om kvinnan som bokstavligen växte upp i Freuds divan, hans yngsta dotter Anna.

Anna Freud som skulle komma att bli banbrytande inom barnpsykologin under 1900-talet var inte bara en mörk kontinent, hon var lesbisk. I Annas garderob, skapad av Suzanne Osten och Ann-Sofie Bárány, skriver ny teaterhistoria. Pjäsen uppmärksammar inte bara den sorgligt ofta upprepade historian om det kvinnliga geniet ständigt i skuggan av en man, i det här fallet en far, utan låter den lesbiska kärleken ta plats. För första gången skildras kvinnor som älskar, bråkar och lever på ett så passionerat sätt i svensk teater.

I centrum för handlingen står Anna och hennes traumatiska uppväxt med familjen Freud i ett krigsdrabbat Europa. Mötet med livskamraten Dorothy Burlingham under 1920-talet är ett fint avbrott i den annars ganska mörka framställningen av hennes liv.

Parallellt med Annas historia får vi också följa barnpsykoanalytikern Eve som och hennes lesbiska kamp i 70-talets USA. Eves intresse för den egofixerade psykoanalysen krockar med 70-talets kollektivistiska synsätt. Eve är ett fanatiskt fan av Anna Freud, och mötet mellan de två på den årliga psykoanalyskongressen i mitten av 70-talet blir inte alls som Eve har planerat. I stressen och pressen av att få träffa sin stora idol avslöjar hon Anna Freuds stora livslögn, att hon är lesbisk.

Rollen som Anna Freud, från femåring till åttioåring, gestaltas på ett fantastiskt sätt av Ann Petrén. Det märks att rollen är specialskriven för henne, även om hon själv hävdar att den hade kunnat spelas av vem som helst. Tillsammans med resten av den sexton personer stora ensemblen bjuds det på en lättsint blandning av dansshow, pedagogisk föreläsning, operakonsert och klassisk teater.

Föreställningen når sina absoluta höjdpunkter när hundkvinnan i svart tyll, Maria Johansson Josephsson, uppbackad av hela ensemblen bryter ut i fantastiska sång- och dansnummer.

Hur psykoanalysens grunder, barnperspektivets utveckling, kärlekshistorier, kvinnlig frigörelse, krigshistoria och lesbisk kamp kan rymmas i samma föreställning kan kännas som en fysisk omöjlighet. Men så är föreställningen nästan fyra timmar lång. I det jättedockhus som utgör föreställningens centrala scenografi ryms alltifrån Sigmund Freuds mottagning, dottern Annas rum, familjen Freuds matsal, ett mottagningsrum från 70-talet till ett hotellrum i Los Angeles.

Ibland känns det som att Bárány och Osten i sin iver över att få lite ”primetime” på den svenska teaterscenen försökt trycka in lite väl många historiska kamper och parallellhandlingar på en gång. Stundtals vävs föreställningens alla trådar ihop förvånande bra, medan de andra stunder tappar mig helt.

Suzanne Osten skrev i sin arbetsdagbok: ”Ingen kan tala om människan utan att ha påverkats av Freud. Vi bär alla Freuds skägg, hans tänkande har format våra idéer om drömmar och sexualitet för evigt."

Suzanne Osten har fört in kvinnans kamper i den svenska teatern för evigt. Hon gjorde det med föreställningar som Kärleksföreställningen och Jösses flickor på sjuttiotalet och hon gör det med I Annas garderob hösten 2014.

Sigmund Freud erkände aldrig lesbiskhet som en sexualitet. Anna Freud erkände aldrig sin lust till kvinnor, av rädsla för omvärlden och sig själv. Men nu får Anna Freud upprättelse, och vilken upprättelse hon får.