Förra året antog riksdagen en rovdjursproposition som syftar till att reducera antalet vargar, lodjur, björnar, järvar och havsörnar till absoluta miniminivåer. Propositionen hade fullt stöd av S men inte av MP. Vad händer med Åsa Romsson som miljöminister? Antalet djur måste förhålla sig till EU:s habitatdirektiv. Eftersom det är lättare att leka med dessa siffror politiskt än om man måste förhålla sig till forskning, så valde förra regeringen att ge uppdraget till sig själva och inte till Naturvårdsverket. Följaktligen kunde gedigen kunskap om den urusla genetiska statusen i den svenska vargpopulationen ignoreras.

Remissinstanserna, det vill säga de organisationer som konsulteras inför ett riksdagsbeslut, har rätt till en svarstid om tre månader. I fallet med rovdjurspropositionen fick de i vissa fall så lite som två veckor. Artdatabanken vid SLU hann ändå lämna in sitt remissvar. Förfärat påpekade de att propositionen var författad på felaktiga grunder. Habitatdirektivet anger att antalet djur av en art som omfattas inte får vara lägre än vid inträdet i nätverket Natura 2000. Sverige inträdde 1992. 1995 bedömde Artdatabanken att antalet lodjur i Sverige uppgick till 600 individer. I remissvaret till regeringen står att man senare reviderade denna siffra eftersom den var felaktig. Antalet lodjur år 1995 var 1 300. Trots vetskap om detta beslutade regeringen att Sverige ska ha 700–1 000 lodjur i skogarna.

Beslutets bärande idé är att rovdjuren påverkar landsbygdsnäringarna negativt och att de gör landsbygden mindre attraktiv. Det ligger en viss tragisk sanning i detta påstående. Den miljömässiga logiken är mer skrämmande. Rovdjuren uppmålas som ett hot mot djurhållning. Djur som betar håller landskapet öppet. Öppna hagmarker och ängar är viktiga för den biologiska mångfalden. Alltså är rovdjuren ett hot mot den biologiska mångfalden. Människan är en del av ekosystemet. Rovdjurens existens förstör för människor eftersom de hotar våra näringar. Alltså använde regeringen FN:s ecosystem’s approach genom att argumentera för att skjuta ner rovdjuren. Riskerna för landsbygdens näringar är utförligt beskrivna. Risken med att avlägsna de stora rovdjuren ur ekosystemen lyser med sin frånvaro – trots att dessa har en nyckelroll i friska ekosystem.

Rovdjurspolitiken är så djupt tragisk eftersom den slår tillbaka hårdast mot dem som den är tänkt att skydda. Ett exempel: Sapmí, samernas land, är hotat av gruvdrift, dammbyggen, skogsbruk och turism. Summan av hoten gör varje enskilt hot ännu mera plågsamt att möta. Järvens strategi är att riva flera djur, hålla dem levande, äta långsamt, en tugga i taget, så att köttet håller sig färskt. Kalvarna är extra utsatta. Inga ekonomiska kompensationsprogram i världen kan lindra smärtan det innebär att bevittna en rovdjursattack. En orsak till att rovdjuren hålls nere är för att undvika dessa tragedier. Problemet är att eftersom rovdjuren är så få måste staten skydda de få som finns med brutala medel. Att skjuta ett rovdjur i färd med att riva ens djur kan ge längre fängelsestraff än en grov våldtäkt.

Så har vi den andra starka lobbyrösten – jägarkåren, de självutnämnda väktarna av naturen – män och några kvinnor med gevär som inte vill dela sina nöjen med vargar och lodjur, och som anser sig göra rovdjurens jobb mycket bättre själva. Också de har ett par poänger i sin repertoar av argument: jaktkulturen ÄR en viktig orsak till att människor väljer att leva i glesbygden. Dock utgör skogsbolagen ett vida större hot mot älgen än vad vargen gör. Eftersom älgarna betar ner tallplantorna och därmed sägs orsaka stora förluster, har vissa skogsbolag gått så långt som att begära att älgen utrotas i vissa områden. Så Jägareförbundet – lägg era resurser på att lobba mot skogsbolagen. Skogsbolagen – lägg era resurser på att lobba för fler rovdjur i de svenska skogarna! För naturen själv har ju som bekant ingen röst. Det visar svensk rovdjurspolitik med dyster tydlighet.