Glada Hudik-teatern, en teatergrupp bestående enbart av personer med funktionsvariationer* har gjort succé med sina föreställningar och är nu ute på turné igen. Men gruppen är undantaget som bekräftar regeln – representation av personer med funktionsvariationer i film och teater är extremt låg.

Mia Ahlgren från Handikappförbunden har varit projektledare för ett medieprojekt om representation av personer med funktionsvariationer i bland annat tv och reklam och menar att det finns väldigt lite kunskap vad det gäller representation.

– Män och kvinnor räknas ganska ofta, men det anses svårare att räkna personer med annan etnisk bakgrund eller funktionsnedsättningar och det görs inte lika systematiskt. Mätningarna är viktiga därför att de kan användas som avstamp till en diskussion, även om metoderna ifrågasätts.

Få mätningar har gjorts, men de som finns visar på en representation på under en promille i exempelvis nyhetsprogram.

Jonas Franksson är skådespelare och debattör och har bland annat varit programledare för CP-magasinet i SVT. Representationen av personer med funktionsvariationer i teatervärlden menar han är ”som om vi fortfarande vore kvar på 50-talet”.

– Med tanke på att teatervärlden är en kreativ verksamhet som vill vara progressiv och flytta gränser så är ju representationen skrämmande låg, säger han.

I film- och teatervärlden blir det ofta stereotyper med en klassisk offer eller hjälte-symbol: en person det är väldigt synd om eller en som är väldigt duktig.

– Men om vi ska prata om stadier i inkluderande scenkonst så har vi knappt ens nått till stadiet med stereotyper än. Vi är fortfarande nästan helt osynliggjorda, säger Jonas Franksson.

Ofta handlar den representation som finns också om att använda funktionsvariationer som ett sätt att förstärka bilder och budskap och ofta kretsar handlingen kring personens funktionshinder.

– Men istället för att peka ut det som något exotiskt så bör man tänka på hur det går att få in så att det blir en naturlig del av livet, säger Mia Ahlgren.

– Enkelt uttryckt så måste man försöka hitta identifikationer och inte bara det som är annorlunda. Människor är ju inte bara sin funktionsnedsättningar, fortsätter hon.

– Det är förstås också viktigt att det finns förutsättningar för manusförfattare med egna funktionsnedsättningar och att det skapas roller och förutsättningar till utbildning för skådisar, säger Mia Ahlgren.

Jonas Franksson menar att uteslutningen från teatern börjar redan på ett tidigt stadium:

– Barn som vill spela teater känner sig ofta inte välkomna och hittar kanske ingen grupp de får vara med i. Det är också mycket svårt att komma in på utbildningar. Vi möter ett starkt motstånd och det handlar ju egentligen om teaterns motstånd mot kroppar som över huvud taget bryter mot den uppsatta normen, säger han.

Men det blir ändå bättre, menar både Mia Ahlgren och Jonas Franksson. Även om det går väldigt långsamt. Många historier saknas fortfarande. Både de personliga och de kollektiva. Historiska berättelser som till exempel om hur personer med olika funktionsvariationer dödades under förintelsen och karaktärer att identifiera sig med personligen.

– Som barn fanns det bara en film jag såg som jag kunde identifiera mig med och det var filmen Rännstensungar, berättar Jonas och beskriver filmen som ett skräckexempel på hur fel det kan gå när det inte finns några berättelser att identifiera sig med.

– En liten flicka i rullstol som inte får vara med och leka och som sedan genomgår en operation och lär sig gå. Då får hon kompisar och en pappa och allt är lyckligt. Den filmen gjorde att jag under många år kände att jag måste träna upp min funktionalitet för att duga som människa.

Därför är det så viktigt med fler berättelser om personer med funktionsvariationer och att de görs på rätt sätt, säger Jonas Franksson.

– Det här är ju inte bara en demokratifråga utan även en konstnärlig. Det finns mängder av historier som aldrig blir berättade och perspektiv som aldrig belyses. Det är en förlust för hela teatern.