Utställning: Socker

Var: Nordiska museet, Stockholm

När: 3 oktober 2014–6 september 2015

Svenskarnas relation till socker är unik. Nästan lika unik som relationen till kaffet. Vi är det folk i världen som dricker mest kaffe och nästan lika duktiga är vi på att få i oss socker – 50 kilo per person och år. Utställningen Socker på Nordiska museet berättar historien om svenskarnas relation till livsmedlet och hur det använts genom historien fram till i dag, i en tid då upp till 80 procent av västvärldens processade livsmedel är sötade.

Utställningen är estetistkt tilltalande med bland annat en liten biosalong som visar film om sockrets historia och en mataffär med tuggummirosa väggar med hyllorna fyllda av sockerpaket. Allt ifrån antika apoteksflaskor med sockerlösningar mot tarmproblem till hemmafruns kokbok och 2000-talets kvällstidnings-löpsedlar med skrikande rubriker om hälsofaror har fått sina väl valda platser. Svenskar är också världens största konsumenter av lösviktsgodis och lösviktsgodismontern får sin givna plats i ”matbutiken” där den med ett ökande antal marshmallows i behållarna visar den ökande konsumtionen av socker.

Det har tagits fasta på perspektiv om klass och kön – reklamaffischer där hemmafruar uppmanas att föda sin familj med den energikoncentrerade varan och samtidigt att själva dra ner på konsumtionen för viktens skull lyfts fram. En hel sektion berättar också om hur den vita sockerbetan blev en del i det svenska folkhemsbygget och en annan om hur det gått från att vara en lyxvara för borgarklassen till att det i dag för första gången är arbetarklassen som äter mer.

Men de post-koloniala glasögonen tycks utställarna glömt att ta på sig. Att sockret kom från kolonier i Karibien nämns visserligen på ett ställe under rubriken ”Kolonialsocker”, men som brukligt i svensk historieskrivning utelämnas Sveriges ansvar och deltagande i utnyttjandet av kolonierna. Utställningens enda representation av detta består i en väldig målning med guldram där ”opinionsbildaren Carl Bernhard Wadström” ses undervisa en avklädd, rasifierad pojke, ”den friköpte tonårsslaven Peter Pannah”, som tittar upp på den vite, fullt påklädde Wadström. Att Wadström var med i Englands ”anti-socker-rörelse” lyfts fram i informationen till tavlan. Men problematiken med målningen av Wadström som den bildade, upplyste räddaren som ”undervisar” den ”befriade” pojken Pannah nämns inte.

Kaffe, socker och lösviktsgodis – den genomsnittlige svenskens ständige följeslagare. Liksom avsaknaden av insikten av deltagandet i exploateringen och stereotypiseringen av rasifierade personer både under och efter kolonialismen. Precis som produkterna lämnar därför den här utställningen efter sig en besk eftersmak.