Nedskärningarna står som spön i journalistbacken. Expressen sparkar alla fotografer, är det senaste. Det finns inga pengar i branschen! klagar alla. Men stämmer det verkligen?

De förra ägarna av Helsingborgs Dagblad kunde plocka ut 200 miljoner efter försäljningen till Bonnierägda Sydsvenskan. Någon tror alltså fortfarande på tidningen som medium och anser att den är värd att betala för. Men ingen mediekapitalist köper en tidning utan att ha en plan för hur man ska göra vinst. Det som sker nu är en massiv omstrukturering av en hel bransch och trenden går från fasta anställningar till osäkra frilans- och bemanningsanställningar. Expressenfotograferna är bara det senaste exemplet på hur journalistyrket går mot en prekarisering.

För 100 år sedan var journalist ett låglönejobb med låg status. Så är det inte längre, men efter nedskärningsåren har kåren definitivt försvagats. Ur mediekapitalistens perspektiv är det hela poängen. Även om ägarna på kort sikt inte gillar läget så för krisen med sig en rad ”positiva” effekter.

Oorganiserad arbetskraft saknar ofta kraft att förhandla. Det är ingen slump att bemanningsbolagens löner ligger tusentals kronor lägre än för fast anställda. Facket står tandlöst. Varje år förlorar Journalistförbundet 250 medlemmar. För att minska inkomsttappet diskuterar man nu om kommunikatörer ska få bli medlemmar, något som setts som otänkbart tidigare.

I en tid med vikande upplagor och mindre annonsintäkter är det naturligt att så många får gå, säger ägarna och pekar på dörren medan de fortsätter att ta ut vinst med andra handen. Enligt en granskning i ETC förra året har fyra av de fem största mediekoncernerna ökat aktieutdelningarna varje år sedan 2008. Stampen gav 48 miljoner till ägarna samtidigt som 100 personer fick gå; Schibsted hade 375 miljoner i utdelning och sparkade 45 det året, Bonnier som äger nämnda Expressen delade ut 144 miljoner.

Men Journalistförbundet vill inte prata om konflikten mellan arbete och kapital. Under mina över tio år som medlem har jag aldrig stött på ordet ”strejk”. I den framtidskonferens som hölls 2012 lös radikala perspektiv med sin frånvaro. En av de inbjudna talarna var Peder Bonnier. Istället för facklig kamp skulle vi spåna affärsmodeller. Men det är inte journalisternas jobb att servera arbetsköparna nya inkomstmöjligheter, att hjälpa kapitalet ur krisen.

Visst, förbundet rasar över bemanningsanställningarna. I ett färskt uttalande från den senaste kongressen kräver man ”att mediebolagen tar ett större ansvar för att minska otryggheten och upphör med det kortsiktiga dribblandet med anställningsformer och uppdrag”. Men kravet ekar tomt, uppgivenheten är för stor.

Kanske det är dags för ordförande Jonas Nordling att damma av sin Marx och kräva ett stopp på vinstutdelningarna, frysa chefslönerna och skramla med strejkvapnet. Journalisterna har de bästa verktygen för att granska förändringen på mediemarknaden. Det blir nu allt svårare.