Kan skönhet få finnas när andra upplever lidande? Och vilket ansvar har jag – och du – för världens krig och orättvisor? Det är moralfilosofiska frågor som saknar ”rätt” och ”fel” och som kan kännas nästan omöjliga att besvara. Men att försöka är livsnödvändigt.

Världen är oss närmare än någonsin. Minut för minut kommer nya rapporter om läget i Gaza. Dagliga uppdateringar från människor på plats når mig via nätet. Mord på öppen gata, attacker mot sjukhus, journalister som anpassar sig till makten och förvanskar sanningen.

Jag tänker på Lars Lerin, konstnären som med lätt hand fångar landskapets skiftningar. Hans nya bok Naturlära är 400 sidor tjock och fullmatad med vackra akvareller av lugna vatten och morgonpigga fåglar. Björkar och rävar sida vid sida med texter om naturen. ”Sitter här på förmiddagen och älskar de knivskarpa konturerna, alla färgglada träd. Jag ska strax ge mig ut i lövsinglet, ta itu med mitt landskap”, skriver han.

Tänk om Lerin skulle åka och måla i Israel-Palestina. Domen över en sådan ignorans skulle förmodligen bli hård. Måla akvareller medan bomberna faller?

När gatukonstnären Banksy målade fredsbudskap på Israels mur längs Västbanken fick han kritik för skönmålning. Skönheten kanske skymmer blicken och gör oss mindre benägna att agera mot orättvisor.

Lars Lerins bok har kostat hundratusentals kronor att producera. En nogsam inventering av ett universum, medan världen står i brand. Rätt eller fel?

De flesta väljer att se krig som avlägsna. Vi har lyxen att välja när vi vill engagera oss. Men det bor tusentals palestinier i Sverige. Kriget är redan här. Vi behöver inte skicka Lerin till fronten.

Jag tänker på Brechts träd i dikten Till kommande släkten 1939:

”Vad är det för tider, när
ett samtal som handlar om träden nästan är ett brott 
för det döljer tystnad om så många illdåd!”

Athena Farrokhzad tar avstamp i dikten i sitt uppmärksammade sommarprogram i P1. Hon kan inte prata om träd, säger hon, även om hon skulle vilja. Inte när Europa brinner och fascister marscherar igen. Hon kan inte tala om konsten, eller om kärleken:

”Om det inte vore för att Europa återigen brinner hade jag velat prata med er om träd. Om min barndoms klätterträd i Hammarkullen, om björkarna utanför mitt fönster i Bagarmossen, om cypresserna i Teherans parker där barnfamiljer samsas med människor på jakt efter sexuella möten. Om tårpilarna i Paris där jag en gång studerade. Nu måste jag istället prata om den växande fascismen. /…/ Om det inte hade varit för att Mellanöstern låg i ruiner, hade jag velat prata med er om gryningen över broarna i Esfahan, katakomberna i Alexandria och apelsinträden i Jericho. Istället måste jag prata om blodet på gatorna i Iran, Egypten och Palestina.”

Jag tänker på de här kultursidorna och hur svårt det är att publicera något kulturellt – i meningen artiklar om björkar och kärlek. Är det att välja bort offren för tystnaden? ”Det måste ju få finnas skönhet i världen också”, motiverar jag en artikel om Bowie-utställningen i Berlin (FT 57) på redaktionsmötet. Genom konsten hittar vi kraften att kämpa.

*

Jag som har en röst, en förmåga att uttrycka mig och ett forum där jag kan torgföra mina åsikter och min världsbild har ett större moraliskt ansvar än andra. Noam Chomsky menar i essän ”De intellektuellas ansvar” (1967) att intellektuella (till exempel akademiker, författare och journalister) bör agera sanningssägare och avslöjare av maktens lögner:

”De intellektuella har förutsättningar att avslöja de styrandes lögner, att analysera handlingars orsaker, motiv och ofta dolda syften. I varje fall i väst besitter de den makt som följer av politisk frihet, tillgång till information och yttrandefrihet. Åt en privilegierad minoritet erbjuder den västerländska demokratin tid och tillfälle att söka sanningen bakom den slöja av falskhet och förvrängning, ideologiska intressen och klasstänkande genom vilken nuets händelser framställs för oss. Med hänsyn till de intellektuellas enastående förmåner är deras ansvar mycket mera djupgående än det MacDonald kallar 'folkens ansvar'.”

Att ”intellektuella” agerar så är dock långt ifrån självklart, menar Chomsky. Lika ofta tjänar de makten. Texten skrevs under Vietnamkriget men det gäller än i dag. ”Ett land i sorg”, ”De sörjer krigets offer”. Svenska Dagbladets toppnyheter två dagar i rad (papperstidningen 23/7 och 24/7) handlar inte om Israel–Palestina utan om flygkraschen i Ukraina. En tragedi, med många oskyldiga offer, men en flygkatastrof kan du inte göra något åt. Kriget i Gaza kan vi faktiskt påverka.

Efter majrevolten 1968 förändrade Jean-Paul Sartre sin syn på de intellektuellas ansvar. Istället för att agera från skrivbordet, som han ansåg innan, skulle författare och andra nu placera sig i ”massans” tjänst, tillsammans med de förtryckta. De privilegier som följer med yrket måste åsidosättas. Den intellektuelles uppgift är att i handling motsätta sig systemet. ”En intellektuell är någon som lägger sig i något som inte angår honom”, sade Sartre.

Jag tänker på demonstrationerna mot Israels krig. Jag har inte gått ännu (fast jag klickat ja på Facebook). Jag får dåligt samvete. Sviker jag? Är jag lat, bekväm, cynisk? Men jag skriver ju. Skrivandet dämpar det dåliga samvetet.

Jag borde stå på torget med de andra. Att jag har en yrkesroll med visst inflytande gör mig inte mindre moraliskt ansvarig på ett mellanmänskligt plan. Och vilken nytta gör jag från skrivbordet?

Jag tänker på Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask eller Nick Uts fotografi som vände opinionen under Vietnamkriget. Konsten har förändrat, kan och ska göra det – så länge den inte går tystnadens eller maktens ärenden.

Men bilder, ord och röster i radio är inte nog. De kan väljas bort av makten. Att bemöta krav på förändring med tystnad är den strategi som den svenska regeringen så framgångsrikt använt sig av under åtta år, från Reva till romerna, från Ogaden till Gaza.

En fredlig blockad är svårare att ignorera. En mänsklig sköld kan inte krossas lika lätt. En ekonomisk utmattningskampanj är mer kännbar än en målning på muren.

*

Jag återvänder till Farrokhzad, vill lyssna på hennes röst om och om igen, på denna en och en halv timme långa litterära essä som vädjar till allas ansvar, allas vår solidaritet.

Dror Feiler har under vårens protester mot rasismen flyttat ut sina toner på gatan. Det är där de behövs som allra bäst just nu. Det kan tjäna som ett exempel på hur en modern radikal intellektuell och medmänniska kan agera. Inte bara bakom skrivbordet, utan också i bojkotten i konsumkassan och fram till barrikaderna – överallt ska saxofonerna ljuda och stämma upp i en gemensam sång för rättvisa och fred.

Det går inte att tala om träd. Inte när världen brinner. Farrokhzad citerar den amerikanska poeten Juliana Spahr som under USA:s ”krig mot terrorismen” skriver:

”Jag försöker prata om att älska men allt jag kan prata om är krigshandlingar och krigshandlingar och krigshandlingar.”