Varför beskriver en vit, kvinnlig rappare sig själv som en paradox inom hiphop? Och vad betyder det att en manlig rappare säger att han ”älskar sina grabbar – no homo”?

Kopplingen mellan hiphop och maskulinitet är spännande tycker Kalle Berggren. Han har i sin avhandling Reading Rap analyserat låttexter av 38 olika svenska rapartister mellan åren 1991 och 2001 utifrån frågor om rasism, klass, kön och sexualitet.

– Jag ville titta på hur identiteter och olika maktstrukturer hänger ihop. Det finns så uttalat inom hiphopen – låttexterna handlar väldigt mycket om klass, rasism och kritik av orättvisor i samhället.

Hiphop-genren blir ofta utmålad som både sexistisk och homofob, men det är något Kalle Berggren inte tror är specifikt för just hiphopen, utan ett mönster som går igen i alla sammanhang.

– Däremot blir det mer synligt inom hiphopen eftersom det är okej att vara mer explicit. Om man jämför med andra musikgenrer så handlar det mycket om samhällskritik och det pratas om olika maktfrågor.

Så hur pratar egentligen svenska hiphop-artister om rasism, klass, kön och sexualitet? I studien har Kalle Berggren funnit att manliga rappare ofta kritiserar ras- och klassojämlikheter.

– Generellt finns det mycket erfarenheter av socialtjänsten, kronofogden, att leva i arbetarklassområden, att få dåligt betalt och att vara fast i förorter. En känsla av att man inte kan ta sig någonstans.

Samtidigt finns det olika bilder. I till exempel Wille Crafoords, Mange Schmidts och Sofia Talviks kampanjlåt för Moderaterna, Om det flyter låt det flyta (2014) handlar det istället om hur tillvaron ”flyter”.

– Har man en priviligerad klassposition så är det en sådan känsla det ges uttryck för istället, säger Kalle Berggren.

Kvinnliga rappare fokuserar istället på sexism och mansdominans, berättar Kalle Berggren.

– Det handlar mer om sexism. Dels inom hiphopen men också i samhället i stort – som mäns våld, politik och lägre löner.

Bland de manliga rapparna är det istället vanligt med normativa idéer om kön och sexualitet. Hur manliga artister balanserar mellan att prata om kärleken till sina grabbar samtidigt som det tas avstånd från homosexualitet är väldigt intressant, tycker Kalle Berggren.

– Det finns en stark heteronormativ bild bland manliga rappare, där man tar avstånd från homosexualitet. Samtidigt finns det mycket kärlek till män, boys, grabbar och bröder. Man säger att man älskar grabbarna mest, men slänger samtidigt in ett uttryck som ”no homo” eller ”bögjävel” för att gardera sig.

I USA finns redan en hel del forskning om hiphopkulturen, så kallade hiphopstudies. Men det finns hittills knappt någon forskning om hiphop i Sverige.

– Några forskare menar att vi i Sverige har en folkhemsrap, men jag har inte tittat på skillnader mellan Sverige och USA, säger Kalle Berggren, som tror att vi inom några år kommer ha betydligt mer kunskap om den svenska hiphopen.

– När jag höll på med avhandlingen upptäckte jag att vi var flera som skrev om hiphop just då. Så inom några år så kommer det finnas forskning med många olika ingångar på svensk hiphop.