Fördjupning


Anna Rydholm • Bryssel
  • Jean Claude Juncker applåderar efter att hans kommission röstats igenom av Europaparlamentet den 22 oktober. I bakgrunden syns medlemmar i den EU-skeptiska gruppen EFDD som håller upp skyltar med budskapet ”inga nedskärningar”.
  • Utnämningen av Miguel Arias Canete, som har nära kopplingar till oljeindustrin, som kommissionär med ansvarig för EU:s klimatpolitik har kritiserats hårt av miljögrupper.
Fria Tidningen

Nya kommissionen tragglar sig igenom EU-parlamentet

Förra veckan röstade Europaparlamentet slutligen ja till den nya EU-kommissionen. Fria reder ut Junckers kommission.

Med 423 ja, 209 nej och 67 nedlagda röster så var stödet mindre än när förra kommissionen röstades in för fem år sedan. Däremot gick processen snabbare denna gång – dåvarande ordförande José Manuel Barroso fick vänta till januari 2010 på att få parlamentets godkännande.

EU-kommissionens nye ordförande Jean-Claude Juncker verkade efter omröstningen nöjd med resultatet, och påpekade att det är svårt att göra jämförelser eftersom dagens EU-parlament har långt fler högerpopulister och starkt EU-kritiska ledamöter. Men kommissionen möttes inte bara av motstånd från den yttersta högern, så väl den gröna gruppen som vänstergruppen röstade nej och delar av den konservativa gruppen, inklusive brittiska Tories, valde att lägga ner sina röster.

Parlamentets ja ses dock som en seger för Juncker då den luxemburgska före detta premiärministern har haft en hel del problem med att få ihop sin kommission. Till en början fick han lobba hårt för att själv bli vald – som eurogruppens ordförande under flera år sågs han som en frontfigur för EU:s nedskärningspolitik och var därmed föga populär i många politiska läger utanför den egna kristdemokratiska gruppen.

Därefter var problemet kvinnorna, eller snarare avsaknaden av dem. Trots att medlemsländerna uppmanades att skicka kvinnliga kandidater var det få som faktiskt gjorde det, och parlamentets vänstergrupper hotade med att lägga in sitt veto mot en konstellation med färre kvinnor än den föregående. Minimikravet 9 kvinnor (av 28 kommissionärer) nåddes först efter att Rumänien bytt ut sin manliga kandidat mot socialdemokraten Corina Cretu.

Nästa stötesten var fördelningen av portföljer mellan de olika kandidaterna – många sågs som ologiska, om inte rent provocerande, och stötte på patrull under utfrågningarna i EU-parlamentets utskott. Sloveniens förra premiärminister Alenka Bratusek fick motta skarp kritik för att hon nominerat sig själv, och drog slutligen tillbaka sin kandidatur. Att Ungerns Tibor Navracsics, tills nyligen minister i Victor Orbans tämligen auktoritära Fidesz-regering, fick ansvar för medborgarskapsfrågor var ett rött skynke för många parlamentariker – likaså att spanjoren Miguel Arias Cañete med stora intressen i flera oljebolag fick ansvar för EU:s miljö- och energipolitik.

För att få igenom sin kommission tvingas Juncker till en del förändringar, varav de sista presenterades precis innan omröstningen i parlamentet. Bland annat flyttades medborgarskapsfrågorna från Navracsics till Dimitris Avramopoulos, grekisk kommissionär för migration och inrikesfrågor. Som tröstpris fick Navracsics istället ansvar för utbildning, sport och kultur.

Den nya kommissionen

Jean-Claude Junckers kommission har en annan organisation än de tidigare. Förutom honom själv som ordförande så har den sju vice ordförande. De har mer övergripande portföljer och är tänkta att fungera som ett slags ”filter” – de ska överse de lagförslag som kommer från övriga kommissionärer inom sina respektive ansvarsområden.

Här är några av de viktigaste och mest omstridda posterna:

Frans Timmermans ­– förste vice ordförande

Den före detta nederländske utrikesministern Frans Timmermans var en tämligen okontroversiell kandidat – har han en lång politisk karriär bakom sig, talar sex språk och är aktad i de flesta politiska läger. Hans handlande under sommarens flygkrasch i Ukraina, där 194 nederländare omkom, väckte stor respekt internationellt.

I rollen som förste vice ordförande – en ny post – blir han Junckers ”högra hand”. Vad det innebär i praktiken är inte hugget i sten, klart är att Timmermans kommer axla ett stort ansvar för kommissionens politiska maskineri under de kommande fem åren. ”Bättre lagstiftning”-punkten i portföljen innebär att han kan lägga in sitt veto mot alla lagförslag han anser leder till onödig byråkrati, eller inte hör hemma på EU-nivå.

Federica Mogherini – utrikeschef

Federica Mogherini tar över rollen som ”EU:s ansikte utåt” efter den ganska impopulära Catherine Ashton. Mogherini har fått motta kritik då många anser henne för oerfaren: 41 år gammal får hon anses ung i sammanhanget, och hon tillträdde som Italiens utrikesminister först i februari i år. Mogherini har också kritiserats för att vara Pro-Ryssland och inte ha markerat tillräckligt skarpt efter den militära inventionen i Ukraina. Vissa östeuropeiska medlemsländer försökte till en början blockera hennes kandidatur, och gav med sig först efter att Polens Donald Tusk fått posten som ordförande i Europeiska rådet.

Miguel Arias Cañete – energikommissionär

Att Juncker valde att ge spanjoren Miguel Arias Cañete ansvar för EU:s framtida klimat- och energipolitik möttes av starka protester, i synnerhet från den gröna gruppen. Cañete har haft stora intressen i spanska oljebolag, både som styrelseordförande och aktieägare. Att han valde att sälja sina och sin hustrus tillgångar i två av bolagen en kort tid innan sin utfrågning i parlamentet spädde bara på kritiken, särskilt eftersom köparen var hans egen svåger. Miljö- och industriutskottet begärde en rättslig prövning, men gav slutligen grönt ljus. För att blidka parlamentet inför omröstningen i plenum valde Juncker att göra Timmermans ansvarig också för ”hållbar utveckling”.

Cecilia Malmström – handelskommissionär

Folkpartisten Cecilia Malmström, som under Barrosos andra mandatperiod haft ansvar för rättsliga och inrikesfrågor, gör comeback som handelskommissionär. I den rollen kommer hon att driva förhandlingarna med USA om det omstridda frihandelsavtalet TTPI (Transatlantic Trade and Investment Partnership). Malmström anses allmänt vara en kompetent kandidat, och sågs som ett ”säkert kort” inför utfrågningarna i parlamentet. I september kom dock ett bakslag: den Brysselbaserade organisationen Access, som arbetar för rätten till informationsskydd på nätet, avslöjade att Malmström skulle ha haft kontakt med USA:s EU-kontor och hjälpt dem att lobba för mer urvattnade skrivningar i EU:s kommande dataskyddsförordning.

Under utfrågningarna i parlamentets handelsutskott fick Malmström också en del tuffa frågor om ISDS, en klausul om investeringsskydd som föreslås ingå i TTPI. Klausulen är kontroversiell eftersom den gör det möjligt för företag att stämma stater om de vidtar åtgärder som hotar företagets investeringar – exempelvis avvecklar kärnkraft. Malmström har tidigare utryckt sig positivt till ISDS, vilket går på tvärs med Junckers inställning. Hon har dock blivit utmanövrerad i frågan – under sitt tal efter parlamentets godkännande gjorde Juncker klart att det blir Timmermans som får det slutliga ansvaret för ISDS.

Jonathan Hill och Pierre Moscovici

Att parlamentets utfrågningar är ett politiskt rävspel är ingen hemlighet, men det blir extra tydligt när det kommer till de ekonomiskt inriktade portföljerna – ett område där partigrupper, men även medlemsländer, för diametralt olika politik.

Storbritanniens Jonathan Hill var inte helt okontroversiell då han anklagades för att driva den brittiska finansbranschens intressen, och tvingades till ytterligare en sittning i parlamentets ekonomiutskott.

På andra sidan skalan fanns Frankrikes kandidat till ekonomikommissionär, socialdemokraten Pierre Moscovici. Hans kandidatur underlättades knappast av att Paris lade fram ytterligare en budget med röda siffor bara några få dagar innan utfrågningen i parlamentet. Att han slutligen fick ja från kristdemokraterna ses som en eftergift för att socialdemokraterna valt att släppa igenom Cañete.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu