Uttrycket ”det personliga är politiskt” är välkänt bland radikalfeminister, men KristianLundberg visar med sin diktsamling Vi är de döda, nu snart att uttrycket även går att tillämpa på andra orättvisor än de mellan kvinnor och män.

Med hjärtat på omslaget tar sig Kristian Lundberg denna gång an utsattheten. Han förmedlar en desperation i att få dela med sig av sina erfarenheter. Att få det som han har känt i sin kropp att kännas i någon annans kropp. Och visst fungerar det.

Vi är de döda, nu snart får mig att tänka på mina grannar i Sofielund, på den illa beryktade Rasmusgatan i Malmö. Papperslösa flyktingar, men också människor som är födda in i hopplösheten här. Den får mig att tänka på de som bor i källare intill tvättstugor, de som får oss i lägenheter att bländas av våra privilegier.

Med pressklipp bryter Kristian Lundberg fram kontraster mellan politisk teori och praktik. Hur ”alla människors lika värde” reduceras till en högtidlig fras när faktorer såsom ursprungsland eller ålder tillåts avgöra en människas rätt och möjlighet till ett värdigt liv. Med sin dikt avslöjar han hur vi genom medial rapportering anonymiserar och avhumaniserar människor. Kristian Lundberg får oss att undra hur vi egentligen behandlar människor i det här landet, människor här mitt ibland oss.

Vi säger det aldrig annat än genom våra handlingar, vi äger olika

värde, vi säger det om och om igen, det finns

varelser som inte längre får lov att vara människor

Genom att ställa yttre faktorer mot en människas inre kamp ger Kristian Lundberg klassbegreppet en personlig dimension. Mantrat om att klassresan inte är möjlig – för att du är din klass, att den finns inuti dig – känns igen från hans tidigare böcker. I denna tid av ”du är din egen lyckas smed”-anda känns det dock som en allt annat än tjatig upprepning.

Kristian Lundberg är sin stil trogen oavsett om vi kallar det poesi eller prosa. Sig själv trogen handlar Vi är de döda, nu snart också lika mycket om dikt och skrivande som om något annat.

Dikten är bara denna plats

som nu finns mellan oss

Trots kombinationen av välskriven dikt och ett angeläget ämne tycks det finnas en gräns för hur mycket vi som läsare orkar ta in. Hur djupt vi kan identifiera oss med människorna Kristian Lundberg skriver om. Han beskriver med glasklar skärpa hur vi utplånar varandra. Hur orkar vi ta in det?

Det går inte att tänka att det är en människa för då skulle man gå under.

Kristian Lundberg formulerar själv förnekelsens mekanismer och hjälper oss därigenom att förstå det ofattbara och tvingar läsaren att ta ställning mot likgiltigheten. På så sätt lyckas han trots allt få Vi är de döda, nu snart att andas hopp. Han får oss att förstå att det finns motstånd. Att kärlek till slut är det enda som hjälper.