För ett och ett halvt år sedan var jag i staden Aleppo i norra Syrien.

En stad med ett kulturarv som är flera tusen år gammalt.

Nu reser jag dit igen.

Den här gången färdas jag raka vägen in i en mardröm.

Aleppo är i dag en symbol för att världen inte kan hindra att människor blir dödade varje dag.

Men i krigets centrum finns också en vardag full av sorg, kärlek och hopp.

Vid gränsen

Min resa börjar i den turkiska staden Kilis, som ligger vid den norra gränsen mot Syrien. 

I lägren runt Kilis finns flera tusen flyktingar från Syrien.

På sjukhusen vid gränsen ligger många svårt skadade människor.

Många är barn.

Vägen från Kilis in till Syrien gick fort, landskapet var platt.

Det var dammigt och varmt.

Det enda jag såg var människor som väntade på sin tur att få komma ett steg närmare tryggheten.

De flesta är kvinnor och barn.

De väntar desperat på att få komma in i Turkiet.

Ingen rädsla i deras ögon

Chauffören förklarar att vi minskar risken att bli skjutna av prickskyttar om vi åker mellan de uppställda fordonen.

Jag är inte rädd, trots att jag är så nära döden.

Men jag är inte ensam.

Jag är ständigt omringad av människor.

Det känns på något sätt tryggt.

På vägarna står unga män, vissa är bara barn.

De bär på vapen och i deras ögon finns ingen rädsla.

Beslöjade kvinnor med hungriga barn ber om bröd och pengar.

En kvinna närmar sig även män på gatan.

Det visar hur stor nöden är, då de flesta kvinnor inte brukar närma sig män på offentliga platser.

Bor bland ruiner

Mitt bland ruinerna bor familjer fortfarande kvar, trots att livet där är mycket svårt.

Jag får träffa en kvinna som heter Fatima.

Hon välkomnar mig vänligt in i hennes hem.

Fatimas hus har delvis blivit förstört av en bomb.

Hon har tolv barn.

De springer runt överallt, upp och ner och ut och in.

Fatima sätter sig på golvet och ber sin äldsta dotter hämta te.

På golvet står det en dunk med vatten.

Tre av barnen sitter och doppar det torra brödet i vattnet.

De fnissar och tittar på mig.

Skulle bara köpa bröd

Fatima ammar två av de minsta.

Barnen är mycket smala, alldeles för smala.

Fatima säger att det inte är skadligt.

– De överlever, säger hon och ler mot mig.

Jag frågar var hennes man är.

– Han dog, Hassan, min man.
I en bombattack.
Han var på väg för att köpa bröd i Aleppo.
På en plats där köerna inte är så långa.
Han blev dödad på vägen.
Det var ett av al-Assads flyg som anföll.
Två veckor senare dog min son, Ahmed.
Han var sju år.

Alla hjälps åt

Fatima ser oberörd ut.

Jag frågar om hon får någon hjälp från andra.

– Ja, vi hjälps alla åt.
Vi är människor av samma kött och blod.
Men samtidigt känns det som om vårt blod inte duger.

Hon skrattar, och säger att allt går, om Gud vill

– Min man Hassan, han var ingen rebell.
Han ville bara köpa bröd åt sina barn.
Min son var ett oskyldig barn.
Han var lite för nyfiken på det som hände utanför grindarna.
Men allt för oskyldig för att bli dödad.
Vi alla är med om hemskheter.
Det får oss även att ta hand om varandra och hjälpas åt.

Hoppas på mirakel

Jag tittar ut genom fönstret.

De flesta hus är bara rasmassor.

Bilarna är sönderbrända och det står tomma pansarvagnar på gatorna.

Ett träd står mitt bland ruinerna.

Det får mig att minnas en biblisk stad med exotiska träd.

Med gröna fält med betande får och getter.

Men minnet av det förflutna störs av ljudet från flygplanen och den svarta röken som stiger upp bakom bergen.

Fatima förklarar varför hon inte är intresserad av politik.

– Jag har aldrig brytt mig om politik.
Det har blivit så naturligt då man har levt i en diktatur.
Varför ska jag visa intresse för något som jag inte kan ändra på?
Men nu avskyr jag Bashar al-Assad.
Han har dödat mina barns far och Ahmed, min son.

– Det kanske ser ut som att jag är stark, och det är jag.
Men vi som bor kvar här i Aleppo lever med oron hela tiden.
Vi lär oss att stänga av våra känslor.
Vi lever i stunden, barnen leker, skrattar och gråter.
Vi är tillsammans här och nu.
Det enda vi hoppas på är ett mirakel.

Jobbigast att inte veta

Många av frågorna blir hängande kvar i luften när jag tar farväl av Fatima och hennes barn.

Jag åker tillbaka till Turkiet.

Där pratar jag med en gränspolis som berättar hur gränserna är öppna för alla syrier.

Men så lätt är det inte.

Ibland handlar det om att kunna betala.

Och många lever i väntan på att få komma in i Turkiet.

Gränspolisen förklarar:

– Världen måste förstå att Turkiet inte klarar att så många människor kommer på egen hand.

Jag tänker medan jag tittar över det taggiga stängslet.

Det jobbigaste blir att inte veta hur det går, för Fatima och alla andra.

Det är bara att hoppas på ett mirakel.

”Det går ju, om Gud vill.”