Ibland känner jag mig lite extra gammal. Så är det speciellt om jag pratar med någon om klotter. Jag tänker på människor som skriver sitt namn på så många ställen de kan. Och jag kan förstå varför de vill göra det. Men innerst inne önskar jag bara att de ville skriva något viktigare istället.

Kanske något mot rasism. Kanske något mot regeringen. Vad som helst. Något som försöker förändra världen.

Jag bor i en liten förort. Här finns det självklart också klottrare. Någon kallar sig Missy. Någon kallar sig Psykos. Någon kallar sig Fikus. Ett gäng kallar sig OCB crew. Vi brukar se deras taggar på olika ställen kring centrum. Ganska snart tvättas de bort. Och snart kommer de tillbaka på något annat ställe.

En gång upptäckte jag en av klottrarna i tunnelbanan. Hon satt och skrev inuti en tågvagn. Det luktade starkt av sprit från hennes penna. Annars har jag inte en aning om vilka de är. Jag gissar att det är ganska unga människor. Men det vet jag egentligen inte.

Men en dag stod det plötsligt inte ”Fikus” som det brukar göra. Istället stod det ”RIP Fikus”. Vila i frid, alltså. Först stod det klottrat på ett berg. Sedan på en parkbänk.

Det måste ha hänt något. Jag vet inte vad som har hänt. Och jag vet inte vem som råkat illa ut. Ändå upptäckte jag att jag blev ledsen. Jag kunde inte sluta tänka på de där orden. RIP Fikus.

Vi har bott i två år i vår förort. Nästan varje vecka har det kommit nytt klotter. Nu upptäcker jag att det där klottret faktiskt betyder någonting. Det betyder att någon har varit där. Det gör vårt lilla centrum lite mer levande.

Jag upptäcker att jag faktiskt har haft en relation till Fikus. Det är en person som har varit närvarande i min vardag. Nu är det inte så längre. Och det känns faktiskt tomt. Jag har börjat tänka lite annorlunda på klottret. Jag tänker mer på människorna bakom taggarna.

Min vardag har blivit tristare. Vila i frid.