Beate Grimsrud har ganska svår dyslexi.

Hon växte upp i Norge och gick i skolan där.

När hon började högstadiet kunde hon ännu inte läsa.

– Jag hade en lärare som nästan fick tårar i ögonen.

Hon tyckte att det var så tråkigt att jag skulle börja i högstadiet utan att kunna läsa, berättar Beate Grimsrud.

Än i dag läser hon inte tidningar som till exempel Dagens Nyheter.

Hon lär sig mycket av att lyssna på radio istället.

Ville berätta historier

Några av Beate Grimsruds syskon har också svår dyslexi.

De fick alla extra stöd i skolan för att lära sig läsa och skriva.

Beate tyckte inte att det hjälpte så mycket.

Men trots sin dyslexi visste Beate Grimsrud att hon ville skriva böcker.

Det har hon vetat sedan hon var barn.

– Jag ville berätta historier.
Att skriva böcker handlar om att ha fantasi och skapa.
Inte om att kunna stava.
Det går jättebra att skriva böcker och ha dyslexi!
Man måste bara få hjälp med språket.

Lyssnade på det bra

I dag hjälper förlaget till med det.

Som barn fick Beate hjälp av sin syster.

När hon var tolv år läste man upp en av hennes noveller i norsk radio.

– Jag berättade historien för min syster.
Hon skrev ner den åt mig.
Sedan skickade jag in den till radion.

Beate Grimsrud tror att två saker hjälpte henne mycket.

Det ena var att hon alltid fick mycket uppmuntran.

– Mina lärare sa att jag stavade dåligt.
Men att mina historier var fantastiska!
Och jag lyssnade mer på det bra än på det dåliga.

Älskar talböcker

Att hon hittade talböckerna betydde också mycket.

Beate Grimsrud älskar att lyssna på alla möjliga talböcker.

Det är också hennes tips till andra med dyslexi.

– Man ska inte vara rädd för att det är talböcker.
Man lär sig att lyssna och komma ihåg, säger hon.

– När jag var barn ville jag ibland vända på det.
Jag tänkte att ”böcker var dumma”, eftersom jag inte kunde läsa.
Men i dag vet jag att talböckerna har lärt mig mycket.
Om livet, mig själv och andra människor.

Kämpat mycket

I dag skriver Beate Grimsrud böcker och texter till film, radio och teater.

Hon har nyligen skrivit klart boken Evighetsbarnen.

Den handlar om fyra människors tankar om livet.

Jag frågar om dyslexin har fört med sig något bra.

– Kanske att jag har fått kämpa lite extra.
Det behövs när man skriver böcker.
Då måste man öva och skriva mycket.

Och ibland är dyslexin bra att ha, berättar Beate.

– Jag gillar när folk läser mina texter och säger hur de kan bli bättre.
Så jag kan gömma mig lite bakom att jag har dyslexi och måste få hjälp med språket.