The Splendor skapar skogsromantik
Efter en titt på The Splendors diskografi är det tydligt att de lever upp i treårsintervaller. Debuten Sound of Splendor (2008) följdes av Delphian Palace (2011) för att nu landa i aktuella albumet Forest. Alla utgivna på det eminenta Hoob Records.
För dem som ännu inte stiftat bekantskap med The Splendor är det en göteborgsbaserad kvartett ledd av Lisen Rylander Löve på saxofon. Övriga medlemmar är Fabian Kallerdahl på piano, Josef Kallerdahl på bas och Lars Källfelt på trummor.
Redan på debuten hade The Splendor ett intressant sound, men jag minns också att jag eftersökte ett större mod att släppa taget och ge sig ut i ett mer outforskade marker. Något som infriades på uppföljaren Delphian Palace.
Inspelningsproccesen av Forest har präglats av improviserade och långa tagningar. Resultatet är både drömskt och suggestivt. Sällan bryts stämningen av hårdare och kantigare utfall, vilket i mitt tycke vore ett välkommet inslag i de "flummiga ljudlandskap" som kvartetten eftersträvat.
Istället för individuella exklamatoriska inslag finns istället gruppdynamiken som ett starkt kort. Om en vill söka efter referenser finns ett visst släktskap med Esbjörn Svensons Trio. Likheterna återfinns i att lyfta fram gruppsamspelet, i det flödesrika och klangrika och framförallt i förmågan att skapa det typiska "nordiska vemodet". Centralt är Fabian Kallerdahls pianospel och med Källfelts känsla för rytm och tempo skapas en kraftfull motor, över detta svävar Lisen Rylander Löves spröda saxofontoner. Ofta finstämt, melodiskt och lyriskt.
Den långa titellåten är lika effektiv som skogsdoft på burk. Kollektivt färgas paletten med dova, murriga färger. Josef Kallerdahl trollar fram vemod med stråkens hjälp medan Källfelt utsmyckar ljudbilden med ett utvidgat batteri. Genom Rylander Löves och Fabian Kallerdahls växelspel tillförs den blå nyansen, och så står vi till sist där, mitt i skogen.