”Miljön och klimatet måste bli samhällets ramberättelse.” Ironiskt nog var det Björklund som sa det. I talet under valvakan, när vi satt framför tv:n med den där obehagliga känslan av att inte kunna vara glada, att inte riktigt förstå vad som händer med samhället vi lever i. På alla valvakor utom en råder besvikelse, sa han. För miljörörelsen allra mest.

Miljöfrågorna var lågt prioriterade både i valrörelsen och hos väljarna. SVT:s undersökning visade att miljöfrågan rankades på plats 10 av 19 politiska frågor. 36 procent av väljarna anser att miljön är en ”mycket viktig fråga”. Samma väljare anser naturligtvis att jobb, skola och omsorg också är mycket, mycket viktiga frågor. Det är när vi prioriterar som logiken börjar svaja. När vi tror att vi måste välja – jobben eller miljön, ekonomin eller klimatet – så visar vi med all tydlighet att vi verken har förstått allvaret i situationen eller de globala processer som skapar förutsättningar för jobb och välfärd.

Det är vårt fel, vi som är aktiva i miljödebatten, att vi inte har lyckats kommunicera detta budskap. Å ena sidan är det inte lätt för människor att bryta sig ur ett rådande paradigm; hela vår omvärld – media, utbildning, arbetsmarknad, politik – rekonstruerar den ekonomiska världsbild som är källan till den katastrofala situation vi står inför. Å andra sidan blir man förbannad: Ingen vuxen människa i Sverige har en ursäkt för att ha missat IPCC:s rapporter. På bästa sändningstid, i tidningar, på tv och på radio, matas vi med nyheter om det varmare klimatets förödande konsekvenser. Alla vet det, det går åt helvete om vi inte gör något NU. Vi vet det, och ändå kan Stockholms största parti, Moderaterna, lansera en kampanj om att Miljöpartiets politik skulle göra Thailandsresan dyrare.

Vi har misslyckats med att göra den intellektuella kunskapen fysisk. Handlingsplanerna finns, pengarna finns, tekniken finns, kunskapen finns. Men vi misslyckades med att få väljarna att gå från att veta till att inse. Vår roll som miljökommunikatörer handlar om att bryta igenom den ledande diskursen och kasta om punkterna på dagordningen: Det är miljön och klimatet som konstituerar jobb, ekonomi och välfärd. Jobben inom vår import- och exportinriktade produktionsekonomi är helt avhängiga god tillgång på billiga naturresurser. Vår matsäkerhet är helt beroende av det globala, industrialiserade jordbruket. Vår pension är underkastad börsutvecklingen på råvarumarknaden. Billiga naturresurser, det globala jordbruket och råvarumarknaden är i sin tur helt avhängiga ett stabilt klimat. Och, för att dra det ett avgörande varv till: Global prispress på råvaror och energi leder till utsläpp av växthusgaser och utarmar ekosystemen. Likaså det industriella jordbruket. Därigenom blir möjligheter att hantera de oundvikliga klimatförändringarna ännu sämre. Typisk ond cirkel.

Kanske är vi inte vana att låta vetenskapen vara utgångspunkt för våra val och våra handlingar. Människor är komplexa varelser. Vårt beteende har grumliga psykologiska, sociala och biologiska orsaker. Vana, tröghet, dunkla värdekonstruktioner och världsuppfattningar möjliggör för politiker att subventionera konstgödsel, trots att det inte behövs och trots att de vet att övergödning är ett av världens mest akuta miljöproblem. Likaså kan en medelklassväljare som alltid köper ekologiskt samtidigt spara i indexfonder vars största innehav är Lundin Petroleum. Det är möjligt eftersom miljön bara är en av alla berättelser om vårt samhälle – att ändra på det är miljökommunikationens största utmaning.

Miljön måste vara det ledande narrativet inom vilket andra narrativ kan formuleras. Jobb inom planetens gränser. Välfärd inom planetens gränser. En skola som i allt lär oss att om vi inte verkar för ett symbiotiskt förhållande till naturen så förgör vi oss själva. Ett samhälle där ”miljö” inte kan rankas bland andra politiska sakfrågor, eftersom klimatmedvetenhet och omsorg om naturen är norm. Vi lyckades inte den här gången. Vi måste rannsaka oss själva för att förstå varför. Det är bara att fortsätta jobba.