Världens befolkning kommer att öka mer än man tidigare trott. Förväntade 9 miljarder kommer, enligt nya beräkningar, snarare att bli drygt 11 miljarder inom några få generationer. Troligen stannar det inte ens där. Studien – gjord av University of Washington och FN – ställer alla tidigare resonemang på ände. Varje enskild människas ekologiska fotavtryck måste nämligen minska betydligt mer än man tidigare trott. Därmed blir den naiva förhoppningen om ”hållbar tillväxt” än mindre sannolik. Snart sagt varje dollar, euro och krona är nämligen mättad med såväl ändliga naturresurser som utsläpp av bland annat koldioxid.

De nya beräkningarna av befolkningstillväxten innebär att gamla ingångsvärden är överspelade. Detta borde föranleda en viss debatt... Också i de regeringsförhandlingar som nu pågår mellan S och MP. Men så tycks inte vara fallet. Problemet är att vi konsumerar alltför mycket i alltför strida strömmar i alltför hög takt. Samtidigt som just det – att vi ska konsumera alltmer i allt stridare strömmar i allt högre takt – är medel för att upprätthålla det ekonomiska systemtänkande vi fastnat i. Den som inte förstår vidden av detta borde inte få inneha en statsrådspost. Inte i Sverige, inte i Europa, inte någonstans. Men istället är det som ett medeltida mörker ligger över just denna, den mest obekväma, frågan. Istället för att ta itu med utmaningen ägnar sig ledande politiker åt att marknadsföra retorisk kosmetika av typen ”vi ska rädda klimatet genom att bygga ny järnväg” samtidigt som man lovar ökat konsumtionsutrymme som det mest statushöjande som finns. Trots att man vet att varje dollar, varje euro, varje krona är mer eller mindre mättad med miljö- och klimatpåverkan.

Vi skulle behöva politiker som vågar säga det som de väl ändå innerst inne vet. Många i den tillväxtnaiva bubblan – där finns röda, blå och gröna – jublade häromveckan när medierna meddelade att en enskild rapport (The new climate economy) hävdade att vi kan klara klimatmålen och ändå ha fortsätt ekonomisk tillväxt. Ännu jourhavande miljöminister Lena Ek drog till med en presskonferens och berättade sagan om ett lyckligt slut: och så konsumerade vi lyckligt i alla våra dagar på en grönskande planet. Och näringslivet drog en suck av lättnad. För innerst inne hade ingen trott att det var möjligt. Men så kom då studien som visar att vi blir fler på jorden än vi anat och att därmed alla ingångsvärden förändrats. Ska en ny miljöminister – förmodligen Åsa Romson – klä på sig den tillväxtnaivitet som i årtionden tillhört miljöministrars kostymering eller kommer vi att se ett trendbrott? Skulle förresten en regering ledd av Stefan Löfven acceptera ett sådant trendbrott?

Politiker tror inte att medelklassen tål att höra obehagliga sanningar. Därför ger de sken av att vi med hjälp av utbyggd järnväg eller några tioöringar mer i bensinskatt kan komma till rätta med klimatet. Samtidigt som man gör ökande konsumtionsutrymme till den stora statushöjaren. Och vurmar för nya frihandelsavtal vars syfte är att öka flödet av varor över världen. Den nya regeringen har att ta ställning till just ett sådant frihandelsavtal – TTIP, frihandelsavtalet mellan USA och EU. Det finns fördelar med frihandel. Och det finns nackdelar. Det som tidigare kunnat ses som fördelar bör idag ses som nackdelar.

En bärande tanke med TTIP är att man med hjälp av stordriftens och koncentrationens fördelar ska kunna producera mer varor som i snabbare flöden skall forslas över jorden. Konsumtionen ska öka, transporterna skall öka, varuflödena ska öka.

Samtidigt som just detta är en gravt bidragande orsak till att vi har så oändligt svårt att nå de klimatmål som satts upp. Den nya regeringen har något att bita i. Men man kommer inte att våga bita förrän det blir tryck från medborgarna, från väljarna, från den allmänna opinionen. Man misstror nämligen medborgarnas, väljarnas, din förmåga att tänka längre än till nästa besök i närmsta galleria. Låt oss visa att misstroendet är felriktat.