Utvecklingen gick snabbt – från att den nuvarande statsministern Erna Solberg, konservativa Høyre, fyra år innan valet 2013 såg det som otänkbart att regera tillsammans med Fremskrittspartiet till att partierna nu styr landet ihop. FrP innehar 7 av de 18 ministerposterna i regeringen. Folkpartiet Venstre och kristdemokratiska Kristelig folkparti ville inte sitta i regering med FrP men skrev samarbetsavtal.

Under året som gått har bland annat de norska kommunerna fått rätt att införa lokala förbud mot tiggeri och regeringen ska utreda om det är möjligt att dra in medborgarskap för ”den som kraftigt skadar statens intressen eller frivilligt tjänstgör i en främmande militärtjänst”. Förslag från FrP:s håll. Men Tor Bach, chefredaktör för norska Vepsen, Expos systerorganisation i Norge, menar att partiet trots allt inte lyckats åstadkomma några större förändringar:

– De har fått igenom några symboliska, obetydliga förslag som fri import på taxfree och några skattelättnader, men vi har inte sett några stora förändringar ännu.

Året med Fremskrittspartiet i regeringsställning menar Tor Bach präglats av en dubbel-kommunikation.

– Regeringsmedlemmarna har hållit låg profil när det gäller rabiata uttalanden, medan andra personer inom partiet fortsatt med främlingsfientliga uttalanden som de i regeringsställning försökt att inte kommentera. På det här sättet försöker de tillfredställa både regeringens krav om respektabilitet och sina främlingsfientliga väljare.

FrP:s partiledare Siv Jensen, nuvarande finansminister, har tidigare bland annat varnat för en ”smygande islamisering” av Norge och jämställdhetsminister Solveig Horne har under året kommit med flera kontroversiella uttalanden om homosexuella och om att våldtäktsoffer ”också har ett eget ansvar”. FrP kan ändå inte likställas med en norsk motsvarighet till Sverigedemokraterna, menar många debattörer. Andreas Johansson Heinö, statsvetare vid Timbro och Göteborgs universitet, expert på nationalism, integrationsfrågor och europeisk politik förklarar:

– Partierna har olika historia, olika ideologi och olika position i respektive lands paritsystem. FrP:s ursprung är som populistiskt missnöjesparti, medan SD växte fram ur rasistiska rörelser. FrP är liberalt och räknas som ett borgerligt parti, medan SD kallar sig socialkonservativt och nationalistiskt, och inte hör hemma i något av blocken, säger han.

Men det finns även många likheter mellan partierna, något gärna Sverigedemokraterna själva framhåller. Då FrP bildade regering tillsammans med Høyre 2013, skrev SD:s Mattias Karlsson på Aftonbladet Debatt att det som partierna i grunden är överens om är att: ”slå vakt om den nationella identiteten och kulturarvet, begränsa invandringen, motverka islamisering, förbättra pensionärernas villkor, skärpa straffen, stärka försvaret, effektivisera och minska biståndet, stärka kärnfamiljen ...”

– Fremskrittspartiet tjänar helt klart som en förebild för SD, säger Tor Bach.

– Det är ett stort populistiskt parti som överlevt länge med en fungerande partiapparat. De har klarat det som Ny Demokrati i Sverige aldrig klarade.

Även då det gäller strategier för att göra sin politik mer rumsren kan FrP i Norge tjäna som en förebild för SD. Utvecklingen i Norge där Høyre för fem år sedan tog avstånd från det främlingsfientliga partiet till att de i dag sitter i regering tillsammans ser Tor Bach som ganska enkel:

– Man har insett från borgerligt håll att vi får inte bort Fremskrittspartiet. Röster vi snart också kommer att höra i Sverige. I dag är det i Norge omöjligt att ha en borgerlig regering utan Fremskrittspartiet.