• Mara Lee
    Mara Lee är aktuell med boken Future perfect, om några frihetslängtande tonåringar.
Fria Tidningen

”Det behövs massor av röster för att förändra”

Litteraturen kan bjuda motstånd mot en skev samhällsutveckling men ska och kan inte tala med en röst, menar Mara Lee, aktuell med Future perfect.

Mara Lee har rönt stor uppmärksamhet för sina tidigare romaner Ladies och Salome och författarskapet förknippas ofta med ämnen som sex, makt och våld. I recensioner och tidigare intervjuer är det de frågeställningarna som ständigt återkommer. När jag tar upp tematiken med henne biter hon ifrån.

– Mina två diktsamlingar som kom för fjorton respektive tio år sedan handlade explicit om kropp, femininitet, sexualitet. Min första bok Kom var ett försök att skriva sönder, bokstavligen slå hål på, många av de stereotypa föreställningar som existerar om kvinnokroppen. Klart att det blir våldsamt. Men det var min debutbok, sedan har epiteten hängt kvar. Jävligt tröttsamt, betonar hon och förklarar vidare:

– I Salome arbetar jag minutiöst och ursinnigt noggrant med gestaltningen. Det är en bok där varje kommatecken känns. Varje snöflinga betyder något, varje andetag är laddat. Självklart kommer det i en sådan bok att upplevas som våldsamt så fort det förekommer en knuff. Men ta upp tio böcker helt slumpmässigt. Gå igenom innehållet. Jämför våldet. Tänk på vilken skillnad gestaltningen betyder för hur något känns i en bok. En deckarförfattare kan avrätta tjugo personer på rad utan att det känns något alls och utan att det upplevs som våldsamt, snarare som helt comme il faut inom den genren. Medan en örfil i Salome kommer att kännas i kroppen i flera veckor.

Mara Lee bollar plötsligt över frågan till mig: ”Jag vet att du har läst mina böcker. Vilka teman urskiljer du?” Svaret får bli att jag har funderat över kopplingen mellan individen och kollektivet.

Är det något som intresserat dig i ditt skrivande?

– Den motsättning som är mest verksam i mina texter är den mellan kollektivet och ensamhet. Jag har skrivit ganska mycket om hemmet, och närmat mig vårt svenska folkhem. Per Albin Hansson säger: ”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan”, vilket är väldigt vackert. Det finns en dröm om en plats där alla ska få leva och frodas på samma villkor, i gemenskap. Men om en inte känner sig hemma? Om en trots samhällets ansträngningar inte känner sig inkluderad i denna gemenskap? Jag menar: vad betyder ensamhet i ett land där kollektivet är så viktigt? Varför är det så många ensamma människor just här?

Mara Lee berättar att hon har ambitionen att skriva böcker som hon själv skulle vilja läsa. Nödvändiga böcker om ämnen som det talas lågt om, som inte anses viktiga nog, eller fina.

– I Ladies ville jag tala om vikten av utseendet och att ytan är allt annat än ytlig för kroppar som råkar avvika från normen. Fortfarande i dag, eller kanske mer än någonsin, vägrar så många erkänna att det finns andra människor som blir förtryckta enbart på grund av hur de ser ut och som därför blir hotade i vardagen. I Salome skriver jag om den unga flickan och försöker skildra en komplex, mångfacetterad livssituation, men placerad i ett vardagligt liv.

Båda dessa böcker avfärdades av två kvinnliga kritiker, berättar Mara Lee. En tyckte att Ladies var ytlig, en annan tyckte att Salome var banal för att den handlade om unga flickor. Detta fick henne att tänka på Toni Morrison. När hennes bok The bluest eyes kom ut 1969 var den ganska missförstådd, berättar Mara Lee. Den handlade också om en ung, elvaårig flicka. Morrison säger att boken blev lika trivialiserad som den unga huvudpersonens liv: ”dismissed, trivialized, misread”.

Någonstans kände Mara Lee att hon inte är färdig med dessa ämnen.

– Om förståsigpåarna tycker att utseende, yta och småflickor är trivialt, vad är det absolut mest triviala en skulle kunna tänka sig då? Jo, en flickklänning. Går det att tänka sig något mer futilt i den stora världen? Så, min utgångspunkt var det lägsta av det lägsta, det mest banala som en kan tänka sig. Där tog Future perfect sin utgångspunkt. En i omvärldens ögon värdelös klädtrasa.

Och förresten, säger hon, så stämmer det nog att böckerna handlar mycket om individen och kollektivet. Tonåringarna i Future perfect drivs alla tre av en rasande frihetslängtan, bort från förtryck, misär och auktoriteter, men hanterar dem på olika sätt.

– Det är ett tema som jag inte tycks bli färdig med: frihet – fångenskap, liksom makt – maktlöshet.

De senaste fyra åren har Mara Lee forskat vid Göteborgs universitet om litteraturens möjligheter att påverka och förändra. En annan ingång till hennes forskning handlar om etik, att ta ansvar för det skrivna.

Känner du att du lyckas ta ansvar för det du skriver?

– Jag tror att de flesta som skriver har en förnimmelse av riskens betydelse för skrivandet. Att något måste sättas på spel. Den risken innebär att författaren närmar sig områden som är just riskabla. Det är här som frågan om ansvar blir viktig: Visst, något måste sättas på spel för att skrivandet ska bli akut och kännbart. Men hur hämtar vi hem det? Vem är det som blir riskerad? Allt verkligt intressant skrivande är ett arbete vid den gränsen, ett slags pågående förhandling av risk och ansvar.

Vi översvämmas av fiktion som ofta är spekulativ och våldsam. Hur påverkas vi av den konsumtionen?

– Här har medierna ett stort ansvar att inte hålla på att reproducera dessa bilder i tid och otid. Alla har ett val. Det var därför jag ville fråga dig tidigare vad du själv säger om bilden av mina böcker som fysiskt våldsamma: tycker du det själv, eller är det en bild som du reproducerar eftersom den är enkel och igenkännbar? Och om du har en annan bild, en annan uppfattning: vilket är i så fall ditt ansvar som journalist? Kanske att föra fram din egen bild istället? En motbild. Det är för övrigt en fråga som intresserar mig mycket, och som jag går in i på djupet i min avhandling.

Athena Farrokhzad blev uppmärksammad för sitt sommarprat där hon pratade om klass, feminism och klasskamp. Var det ett effektivt sätt att skapa förändring?

– Det är rasande viktigt att författare som Athena gör sina röster hörda och river ett sår i vår självtillräcklighet, allas vår självtillräcklighet, säger Mara Lee, som också tycker att programmet stärkte en tes som hon haft.

– Det är inte alltid innehållet i sig – oavsett hur våldsamt, agitatoriskt, tendentiöst, propagandistiskt det är – som gör människor rasande. Samma åsikter hade kunnat gå obemärkt förbi om de hade yttrats av någon annan. Nej, något av det mest provocerande som finns i dag tycks vara kvalitet. Athena var jävligt bra. Ingen som lyssnade kunde värja sig. Orden gick rakt in, och om en inte håller med, så blir en förbannad, så klart. Det är mycket enklare att vifta bort halvdåliga, osmälta grejer som yttras utan övertygelse, ja som exempelvis när vissa politiker pratar.

En mening från Athena ekar kvar hos mig: ”När mina vänner och jag försvarar oss beskrivs vi som lika goda kålsupare som de som attackerar, men vi hade hellre skrivit dikter.”

Man kan tycka att det är lika viktigt att inte vika från sitt skrivande och skapande, och att lita på att en gör skillnad. Jag undrar hur Mara Lee ser på detta. Känner även hon behovet att agera ute på gatorna, gå upp i massan och förenas i en röst?

– Jag är en ensamvarg och gillar inte stora massor. Jag kan också tycka att det är läskigt som du säger, att förenas i EN röst. Till och med obehagligt. EN röst. Lyssna på det. Tänk sedan på vad poesi är, funderar Mara Lee och fortsätter:

– Det behövs massor av röster för att förändra saker. Ibland är denna rösten enad, ibland inte. Litteraturens röst ingår för det mesta inte i EN röst, och så måste det få vara. Men i mängder av sammanhang krävs självklart en enad röst för att förändra saker. Motstånd karakteriseras av att den är verksam på olika fronter. Både som en röst, och som flera röster.

Tanken på att läsande gör oss till bättre individer är stimulerande. Nya siffror pekar dock åt motsatt håll. Vi läser allt färre böcker.

Hur ser du på detta, försöker du aktivt att få människor du träffar att läsa?

– När jag undervisar försöker jag absolut få studenterna att läsa. När jag började undervisa på konsthögskolor för drygt tio år sedan läste studenterna mer, både litteratur och filosofi. Nu finns däremot en annan, mer direkt politisk medvetenhet, som inte alltid är förankrad i böcker, utan snarare i handling, aktivism. Jag tänker inte värdera. Allt är värdefullt, alla behövs.

Fakta: 

Mara Lee

• Författare och översättare, född 1972 i Sydkorea, uppvuxen i Osby, Skåne.

• Har doktorerat vid Göteborgs universitet. Disputerar i höst med en avhandling på temat ”skrivande som förändring – skrivande som ansvar”.

• Tidigare böcker: Kom (2000), Hennes vård (2004), Ladies (2007), Salome (2011).

• Aktuell med romanen Future perfect, som kommer ut på fredag.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2022 Fria.Nu