I natt vaknade jag av åskan. Jag har aldrig upplevt något sådant tidigare. Det lät som om det var bomber som föll. Jag öppnade dörren till balkongen. Såg regnet, blixtarna och hörde bullret. Jag la mig i sängen, blundade och tänkte på Gaza. Där låg jag, ensam i min stora säng. Jag var trygg och skyddad mot regn och blixtar. Ändå var jag lite rädd.

Jag kunde inte sluta tänka på barnen i Gaza. Som inte har den tryggheten jag har. Som om de har tur har en mor eller far som lever. Någon som de kan söka skydd hos när Israels bomber faller över Gaza. Plötsligt ville jag ställa mig på balkongen, möta rädslan och se verkligheten som jag är skyddad från. Men jag tänkte att om jag träffas av blixten och dör kommer jag inte kunna skrika för barnen i Gaza. Då kommer jag inte kunna se hur mitt hemland blir fritt igen. Eller hur min mor och far återvänder till sina hembyar.

Istället somnade jag till ljudet av låsasbomber och drömde om ett fritt Palestina. Vaknade av värmen och mitt eget svett och såg att nattens oväder var som bortblåst. Ännu en solig dag i Stockholm väntade. Jag slog på al Jazeera, och hoppades få höra positiva nyheter. Men jag möts av allt annat än glada nyheter. Ännu en FN-skola har blivit bombad, ännu fler oskyldiga människor mördade.

Jag ville blunda och drömma om mitt fria Palestina. Tittade ut och såg hur vattenpölen från nattens oväder täckte hela parkeringen. Solen sken och jag hörde grannens barn skratta. Och mitt hjärta brast. Medan jag drog ner rullgardinen rann mina tårar. De rann för barnen i Gaza. För att barnen i Gaza inte kan skratta så som grannens barn skrattar. Tårarna rann för världens orättvisor.

Den dagen ville jag inte se solen. Jag ville sörja. För alla barn som måste begrava sina föräldrar. För alla barn som blir offer för politiska spel som vi människor aldrig kommer att förstå nyttan med. Jag sörjde för att mänskligheten inte har kommit längre.

Jag avbokade dagens planer. Bestämde mig för att ligga där, på golvet i lägenheten, och lyssna på hög musik. Jag måste sörja färdigt. Annars kan sorgen leda till att jag inte kan göra något alls.

Mitt folk behöver all hjälp och jag vill finnas där för dem tills de blir fria.

Men mina tårar blandades med glädjetårar. För jag vet att världen inte är hopplös. Jag tänker på mina vänner runt om i världen. På hur de kämpar för människans rättigheter. Och hoppet tänds på nytt. Så länge det finns människor som kämpar för människans lika värde finns det hopp om att världen kommer lära sig av historien. Att vi förstår att i slutändan är vi alla ett. Och att en persons lycka inte behöver vara den andres olycka.

Lätt svenska: Sara Hasbar