Jag står utanför kafé Voltaire i Farsta centrum. Nike har valt en annan ingång, men när jag vänder mig om för att leta ser jag henne direkt. De röda slingorna i det långa, korpsvarta håret sticker ut på lång väg.

Nya skivan Vi är alla kommer lagom till valet och är lika blossande röd. Orkestern bär också den radikala färgens namn och precis som på förra skivan har författare med hjärtat till vänster stått till tjänst med texter, bland andra Göran Greider och Jenny Wrangborg.

– Jag har gett uppdraget till poeter, författare och dramatiker som normalt inte skriver låttexter. Det var spännande att se vad som skulle komma ur deras pennor i ett mer komprimerat format. Romanförfattarnas texter var överlag mycket ordrikare och krävde mer bearbetning. Poeternas var ganska komprimerade från början. Mitt enda krav var att de skulle skriva ur ett politiskt och existentiellt perspektiv i vår samtid, annars fick de helt fria händer.

Politik är på liv och död för Nike Markelius, för visst slingrar sig de existentiella frågorna tätt runt samhällsapparaten. Politik handlar inte bara om kronor och ören. Utan om människovärde, tolerans, vår syn på varandra.

Att hon vill lyfta det sambandet märks inte minst i öppningsspåret Arvet, med text av Bruno K Öijer. Det är också den låt – om hon måste välja – som berör henne mest just nu från nya plattan.

– Jag är väldigt nöjd med den, särskilt med videon som blev ett fantastiskt konstverk. Vi har jobbat med kontraster och spelade in i både Rågsved och på Fårö, inspirerade av Sjunde inseglet. Jag försöker gestalta sorgen med stort s.

Hon tittar på mig med fast blick och säger:

– Vi har ju alla i perioder anledning att känna sorg. Om vi blivit lämnade eller förlorat någon, eller om vi upplever en stor kollektiv sorg som jag menar att vi gör nu. Låten tar upp konsekvenserna av ett iskallt samhälle. Men sorg behöver inte vara något dåligt. Både ilska och sorg kan vara konstruktiva känslor.

Denna kollektiva sorg präglar flera sånger. Trä och blod, som Nike Markelius själv skrivit texten till, handlar om upplevelserna den 15 december 2013. Det var då ”prekariatets avskum”, som hon i låten kallar nazisterna, gick till angrepp mot en fredlig demonstration i Kärrtorp.

– Jag var där med mina döttrar. Det var väldigt traumatiskt, vi visste ju inte då om de sköt skarpt eller vad de gjorde. Jag tror att rasismen är en direkt konsekvens av att så många har fått det sämre. De här männen befinner sig i fritt fall.

Kanske är plattan också ett uttryck för upplevelsen att vänstern fastnat i ett slags politisk sorg över samhällsutvecklingen. Hur ska vi i så fall ta oss vidare?

– Politikerna mal på om fel saker. Som om det vore människors ovilja att arbeta som ligger bakom arbetslösheten. När vi ser människor som tigger eller utförsäkrade som blir utan försörjning… Arbetslinjen har gjort att några fått det bättre, medan andra betalar ett fruktansvärt högt pris. Det är ingen framkomlig väg. Det gäller att tänka utanför boxen. Lösningen är gå ner i arbetstid och dela på jobben.

Hon förordar inte bara arbetstidsförkortning utan också en grundinkomst till alla. Till skillnad från de flesta i sitt parti tycker hon att basinkomst är en bra idé. Vänsterpartiets symbol pryder rockslaget.

– Vi är några i V som driver frågan och vi lägger en motion om det 2015. Men sådana här stora berg tar tid att förflytta, så man får skynda långsamt, säger hon och låter mer som en politiker än en musiker, om än en ovanligt idealistisk sådan.

Från idé till album har det varit ett drygt års arbete. Textbearbetning och tonsättning, instrumentering och studioinspelning. Det är inget löpande band-jobb och inte särskilt lönsamt; det är så konstnärligt arbete ser ut. Men talar vi i termer av anställningsbarhet är de erfarenheterna inget värda, det fick hon veta hos Arbetsförmedlingen.

I januari 2013 skrev hon därför en lång och mycket uppskattad DN-artikel om Fas 3, jobbcoacher och bemötandet av arbetslösa. Artikeln gav nya skrivuppdrag och ett större självförtroende, det var ”förlösande”, säger hon. Nu jobbar hon med en ”musikalisk självbiografi” som kommer på Modernista i vår.

När boken kommer på tal blir hon försiktigt reserverad. Det är för tidigt att avslöja några anekdoter. Men punktiden och band som Usch och Tant Strul ägnas ett långt kapitel. Och så blir det några ”förlossningshistorier”. Om minnena är glada eller traumatiska får jag dock inte veta.

– Jag är för djupt inne i processen för att berätta mer nu. Jag har skrivit klart allt men kommer att gå igenom boken ett par gånger till.

De musikaliska influenserna är många. Patti Smith är en inspiratör som alltid finns med. På senare tid har hon återupptäckt Imperiet.

– Det är så jävla ball musik, så snyggt gjord. Det är ascoola kompgitarrer och bra texter.

Hon kände Christian Falk som spelade bas i Imperiet när det begav sig. ”Fruktansvärt”, säger hon om hans bortgång i juli.

Det är bara veckor kvar till valet och det är förstås ingen slump att skivan kommer nu. Låten Håll högt, med text av Eva Fuchs, är en tydlig uppmaning att rösta bort alliansen. Men sossarna är egentligen inte mycket mer än en kosmetisk förbättring, menar hon.

– Min förhoppning är att V, MP och Fi kunde samarbeta, det vore fantastiskt.

När intervjun lider mot sitt slut kommer hennes 14-åriga dotter fram till bordet. Punken verkar ha gått i arv.

– Hon spelar i ett band som heter Vagina Dentata, ”huggtandsfittan”, berättar Nike Markelius efteråt. Och min 16-åring är fältbiolog. Så där har man lyckats, säger hon stolt.