Under sommarens hetaste dagar har aktivister kämpat för att hålla borrmaskinerna borta från Norra Kärr, ett område vid Vätterns kant där Tasman Metall har tillstånd att bryta en av världens största fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller. Deras sak bottnar i miljöetiska dilemman, och infekteras av myter om grön teknik och en destruktiv gruvpolitik.

Svenska folket börjar så sakteliga få upp ögonen för Annie Lööfs mineralstrategi, som har lyckats skjuta upp Sverige som tvåa på listan över världens bästa länder för gruvbolag att investera i. Det är lätt för företag att få tillstånden som krävs och skatten på själva naturresursen är obefintlig. Sveriges vinst är arbetstillfällen i glesbygden.

Medveten, nyliberal ideologi alltså. Oppositionens alternativ – att höja mineralskatten – innebär inte nödvändigtvis färre sår i naturen, bara att välfärdssamhället ökar sina inkomster. Dessa kan sedan förvaltas i fonder för kommande generationer. Sverige blänger gärna avundsjukt muttrande på Norges oljefond. Reinfeldt har uttryckt att mineralerna är Sveriges svar på Norges olja. Oavsett hur vi utformar mineralskatten så är det dock pengar vi förvaltar, inte habitat, ekosystem, biologisk mångfald och rena vattendrag.

Konflikten om Norra Kärr ställer gruvpolitikens etiska dilemman på sin spets. Fyndigheten av sällsynta jordartsmetaller (rare earth elements, REE) är unik: stor och med lägre halter av uran än vad som är vanligt. Kina, med sin slappare miljölagstiftning, levererar idag 97 procent av dessa metaller till världens TV-apparater och smartphones. De tillåter nämligen den smutsiga uranhanteringen, som är ett nödvändigt ont eftersom REE hittills alltid har återfunnits i jordskorpan tillsammans med just uran. När Kina begränsar exporten rusar världsmarknadspriserna upp.

I Sverige bryter vi inte uran. Ja visst, vi låter kärnkraften strömma ut i våra eluttag och vi sysselsätter gärna arbetshungriga kärntekniker på Barsebäck, Forsmark och Oscarshamn, men den nödvändiga uranbrytningen anses ha för negativ påverkan på miljön. Not on my back yard, sa någon.

En vanligt förekommande kritik mot gruvskeptikerna är att REE behövs för ”den gröna teknikutvecklingen”. Vad som åsyftas är främst behovet av mineralet neodym, som används i stor mängd i moderna, direktdrivna vindturbiner. ”Grön teknik” kräver alltså god tillgång på metaller som i sin tur kräver uranhantering och kemikalieintensiv framställning. Är den gröna tekniken då verkligen grön? Teknisk utveckling är ett faktum, liksom klimatförändringarna och vårt behov av energi. Men kanske att man skulle kalla saker för dess rätta namn.

Detta verkar ju vid första anblicken deppigt för oss ren energi-ivrare. Men det är nu vi kommer tillbaka till gruvpolitiken. Idag återvinns bara tre procent av alla sällsynta jordartsmetaller. Att det är så beror inte på att det inte går. Det beror på att det inte är lönsamt. Att gruvindustrin är enormt lönsam är helt och hållet ett resultat av subventionspolitik i form av skattelättnader, infrastrukturellt stöd samt stora forskningsanslag och akademiska utbildningar riktade mot gruvdrift. Gruvor producerar stora mängder miljöfarligt avfall. Detta måste deponeras, alltså läggas på hög och sparas under kontrollerade former i väntan på... Godot? För detta betalar inte gruvindustrin skatt. Det gör däremot återvinningsindustrin. Gruvindustrin har dessutom lägre svavelskatt och lägre koldioxidskatt än återvinningssektorn. Den minimala inkomsten som mineralskatten på 0,5 promille ger staten återinvesteras direkt i gruvforskning, och går alltså inte till välfärd. Lika villkor på en fri marknad?

Mineralstrategin är alltså ingen mineralstrategi, utan en gruvstrategi – en mycket framgångsrik sådan. Inget fel med det om det är gruvor folk vill ha. Det var bara det där med att kalla saker vid dess rätta namn.