Att skriva en krönika om sig själv var svårare än jag trodde. Det har tagit mig hela kvällen.

Jag sätter mig ner och är redo att skriva. Jag tittar på det vita, tomma dokumentet och tänker att ”lite te vore gott”. Jag ordnar fram te och lika snabbt har jag hittat på något annat att göra. Det är som om jag är tillbaka på universitet. Då kunde jag plugga inför en tenta i 15 minuter och ha kaffepaus i 45 minuter. Fast det egentligen borde vara tvärtom.

Jag kommer under hösten att dela med mig av mina tankar och åsikter här i Nyhetstidningen. Om allt mellan himmel och jord. Exakt vad jag kommer att skriva om är oklart. Jag skulle kunna beskriva mig själv som en person som ena veckan vill bli miljövän och nästa vill bli konstnär. Eller varför inte flygvärdinna. Jag tänker mycket hela tiden och ur det kommer det en del positiva och negativa saker. Jag är i alla fall utbildad socionom sedan två år tillbaka. I dag arbetar jag som socionom i Stockholm, i Botkyrka kommun. Jag arbetar med barn och ungdomar. Det är ett arbete som skänker mig både glädje och sorg.

Jag kommer ursprungligen från Palestina, men är född i Egypten. Jag och min familj kom till Umeå i Sverige när jag var tre år. Stockholmsbo har jag varit i lite mer än ett år. Det är i Umeå som mina minnen från barndomen och ungdomen finns. Norrland är underskattat. Ibland saknar jag den vackra naturen och lugnet som finns där. Men det är med städer som med skor. Man växer ur dem och behöver köpa nya. Min tid kom. Det var dags att sparka av mig kängorna och sätta på mig storstadsskorna. Ge mig ut, ge yrkeslivet en chans och växa i mig själv.

Så nu sitter jag här i min lägenhet som jag hyr i andra hand. Den tredje på ett år. Jag tittar ut genom fönstret och finner lugnet. Njuter av min nya utsikt och inser att det är dags att slappna av, njuta och andas in livet. Precis som det är, här och nu. För jag inser att jag har hållit andan alldeles för länge.