Utanför en matbutik i Liberias huvudstad Monrovia står 28-årige Christopher Teketeh. Halvt förlamad och stödd med ett hemmagjort gångstöd spenderar han delar av sin dag utanför entrén i hopp om något bidrag till sitt uppehälle. Inne i affären har han dock aldrig varit. Vakterna skulle inte släppa in honom och även om de gjorde det, skulle han inte ha råd att köpa något.

Det är ett bra ställe att tigga på, även om han ibland blir bortschasad. Det är nämligen här de som har pengar handlar: FN-personal, biståndsarbetare och en och annan välbärgad liberian. Affären ägs, liksom de flesta i Monrovia, av libanesiska affärsmän. En liten minoritet som tillsammans med indierna till synes helt kontrollerar Monrovias ekonomi. Christopher hyser dock inget agg mot dem:

– De ger mig lite pengar ibland. De är schyssta, säger han.

Christopher Teketeh har fru och ett barn, men de bor i en annan del av Monrovia. Själv bor han i ett av skjulen på stranden. Det är en tillvaro som balanserar på ruinens och hungerns brant. Händer något oväntat, som exempelvis att någon drabbas av sjukdom, finns inga marginaler.

Han kommer från staden Sanniquellie i norra Liberia och många av hans släktingar bor fortfarande där. Området drabbades hårt under inbördeskriget. Som barn blev Christopher svårt misshandlad av utbrytarrebeller och är delvis förlamad på vänster sida. Armen är i stort sett obrukbar och vänsterhandens fingrar spretar åt alla håll. Huvudet är fullt av fula ärr. Ibland skakar han till och får svårt att få fram orden. Ögonen är matta.

Inbördeskriget i Liberia bröt ut för första gången 1989. Det var få reguljära styrkor som stred i kriget utan stridshandlingarna utfördes av milisgrupper från olika etniska grupperingar. Detta ledde till omfattande etnisk rensning.

– En taktik var att kidnappa ungdomar och droga ner dem, berättar Christopher. Sedan tvingade man dem att begå grymheter i sina hembyar. Då visste man att de inte skulle våga återvända utan skulle stanna hos krigsherrarna. Jag har sett elva-tolvåringar begå fruktansvärda saker.

Som sexåring i början på 1990-talet blev Christopher värvad som barnsoldat av National Patriotic Front of Liberia (NPFL), under den ökände Charles Taylor. Denne, som nu avtjänar ett 50-årigt fängelsestraff efter en dom i den FN-stödda ”Specialdomstolen för Sierra Leone”, sågs initialt som en befriare av en del i Liberia. Snart visade han sig dock vara värre än president Samuel Doe, som vanskött landet i tio år.

Taylor satte i system att använda barnsoldater och massvåldtäkter i sin krigföring. Han blandade sig även i väpnade konflikter i grannlandet Sierra Leone, där han stöttade rebellgrupper i utbyte mot diamanter och tros ha varit en central aktör inom den internationella diamantsmugglingen under dessa år.

Christopher Teketeh insåg tidigt att Taylor var en hänsynslös brottsling, men i det komplexa inbördeskriget fanns flera aktörer med mycket blod på händerna. Själv blev han fångad av ”utbrytarrebellen” Prince Johnsons styrkor och svårt torterad. Tidvis svävade han mellan liv och död. I sex år bodde han i bushen innan han som tolvåring lyckades ta sig till Monrovia 1996.

– Det var broder mot broder i kriget. Men det värsta var allt som gjordes mot folk som inte kunde försvara sig. Det var fruktansvärt. Jag har svårt att förstå hur det kunde bli så illa i Liberia, att folk blev sadister och våldtäktsmän med vapen i hand. Det var som om grymhet blev en livsstil. Kriget ledde också till hat mellan olika folkgrupper, hat som inte fanns förut. Och sedan alla droger som förstörde folk.

För Christopher Teketeh finns lite hopp om någon riktig hjälp. Biståndsorganisationerna är många och FN:s närvaro gör sig ständigt påmind, men behoven är enorma och korruptionen utbredd. Någon hjälp som psykoterapi eller sjukgymnastik har Christopher inte fått. Ibland drömmer han mardrömmar om tiden i bushen och den brutala vardagen under kriget.

– Men mitt liv i dag är också tröstlöst, säger han. Jag kan aldrig få ett riktigt jobb, de som finns går till folk som i alla fall har kroppen i behåll. Jag vet inte hur många vändor jag hoppat fram och tillbaka på de här gatorna, säger han och pekar upp mot den myllrande Randall Street och centrala Monrovia.

Han är långt ifrån ensam. I Liberia finns många som drabbats hårt av inbördeskriget. Flera har kroniska smärtor efter misshandel och tortyr. Över 250 000 liberianer miste livet i inbördeskriget och över en miljon fördrevs från sina hem.

Bara drygt hälften av befolkningen är läskunnig och många utbildade människor lämnade landet när kriget bröt ut. Många av dem som växte upp under kriget saknar den mest elementära utbildning och de många som tvingades till att bli barnsoldater har också ohyggliga upplevelser bakom sig.

Sam, en i den täta rad av säkerhetsvakter som kantar trottoarerna i Monrovia, tycker att Liberia togs flera decennier bakåt under kriget.

– När jag var barn i slutet av 60-talet var vi ett av Afrikas bäst fungerande länder. Men titta hur det ser ut nu, säger han och slår ut med armarna. Det enda jobb man kan få utan kontakter är som vakt och då ska man ha tur. Jag är rädd för vad som kommer hända när FN och biståndsorganisationerna lämnar landet. Det finns många desperata människor här, farliga människor, säger han.

Nuvarande presidenten Ellen Johnson-Sirleaf besegrade tidigare fotbollsspelaren George Weah i presidentvalet 2005 och vann även höstens omval med bred marginal. Hon gick till val på löften om att sätta stopp för korruptionen, rehabilitera ungdomar som växt upp som barnsoldater och investera i nödvändig infrastruktur. Hennes kritiker menar dock att hon är lika korrupt som andra politiker i landet och påpekar att hon ett tag stöttade Charles Taylor.

Christopher Teketeh tycker inte att presidenten har gjort så mycket som han hoppats, men intar samma hållning som många andra liberianer:

– Det kan i alla fall inte bli sämre.