Att det var någonting som inte stämde på glassbaren märkte Nina Stjärnehag ganska fort. När hon frågade efter ett anställningsavtal säger hon att svaret blev ”chefen gillar inte papper”, och en kollega som gjorde sin fjärde sommar på arbetsplatsen hade fortfarande inte fått något.

– Jag visste inte vad jag hade för uppsägningstid, jag visste inte ens vad jag hade i lön, säger Nina.

Till slut fick hon anställningsavtalet, men då hade hon redan utmärkt sig som ”bråkig” och blev kallad till ett möte, utan att få veta vad det skulle handla om.

– Jag kunde inget om arbetsrätt men jag visste i alla fall att det fanns någonting att kunna så jag snabbgooglade innan. Jag var ändå 25 år liksom, de flesta är snarare 17 eller 18 och har ännu mindre erfarenhet.

Men hur fel många saker var gick inte riktigt upp för Nina förrän under våren när hon läste en juridisk grundkurs. Exemplen hon radar upp är många. De hade inga raster, även när de ibland jobbade dubbla skift från nio på morgonen till nio på kvällen, och vissa dagar hann de inte ens gå ifrån för ett toalettbesök. Och liksom fackförbunden vittnar om solskensavtal berättar Nina om något liknande, så kallade ”solpass”.

– Om det var sol kunde man bli inringd. Det var en tjej som sa ’kan vi inte ha en bäst-före tid? Om ni inte har ringt innan två så får man göra något annat med sin dag’, men det tyckte de inte, för tänk om det kommer sol senare? Det gjorde att man bara fick sitta på stand-by hemma utan betalning.

Vissa dagar kom någon in och sedan visade det sig ändå inte bli någon rusning. Då var det bara att åka hem igen efter någon timmes jobb.

– Då sa de ’nu är du ledig!’ och så tyckte de att man skulle vara glad för det, säger Nina.

Just det där med tacksamheten för att man har ett jobb har hon mött på flera håll.

– Det finns en stämning att du ska vara jävligt glad att du har jobb. Man får höra ’vet du hur hög ungdomsarbetslösheten är? Gnäll inte, bit ihop’.

En av Ninas tidigare chefer berättar dock att de nu har slutat med solpassen, för att få mer kontinuitet i arbetspassen.

Nina säger att problematiken på arbetsplatsen var tudelad. Dels var det de rent arbetsrättsliga frågorna, som de uteblivna anställningsavtalen och rasterna, och solpassen till exempel. Den andra delen handlade mer om det sociala.

– Det var en högstadiestämning. Chefen ville aldrig prata. När man försökte ta en diskussion eller bara kolla av något praktiskt gick det inte. Det var alltid via sms, vilket gjorde att man var så sjukt stressad hela tiden.

Dessutom var det tydligt att Nina på något sätt hade blivit ”den som sa ifrån”, vilket gjorde att hon upplevde sig utsatt av chefen och en släkting till denne som också arbetade på samma ställe. Detta kände också kollegorna, alla var överens både om vilka problemen var och om att Nina var värst utsatt. Men alla behövde jobbet, och vågade inte säga ifrån av rädsla att få sparken.

– Jag tyckte att vi gemensamt skulle ta kontakt med facket men alla andra sa det som är standard att säga; ’jag vill ha kvar det här jobbet’. Och jag vet det, jag tycker inte att man ska skuldbelägga någon för att de tänker så.

Nina kontaktade facket i alla fall, trots att chefen enligt henne flera gånger sa att den som försöker kräva sina rättigheter får sparken. Detta menar en av cheferna på företaget inte stämmer, och enligt honom har det handlat om personliga motsättningar på den aktuella glassbaren.

– Vi följer kollektivavtalen till hundra procent, men vi kan aldrig gardera oss mot personliga vendettor.

Men eftersom Nina inte var medlem i facket ännu, och man måste ha varit medlem i tre månader för att någon från förbundet ska företräda en, fanns det ingenting att göra i alla fall. Att unga generellt sett har ganska dålig koll på vad som gäller tycker hon inte är så konstigt.

– Allting inom skolan, även förskolan och grundskolan, utgår ju från att man någon gång ska komma ut i arbetslivet. Det är hela tiden ’det här kommer att vara viktigt sedan när du kommer ut och börjar jobba’. Och ändå får man inte lära sig vad som gäller.