Karsten Pedersen, professor i mikrobiologi, är entusiastisk över fördelarna med deras enkla metod och ser egentligen just inga nackdelar alls. Återstår bara att ringa in vad det är för process de observerar.

– Det är ett rätt långt skutt från våra resultat till att dra slutsatser för kopparn i slutförvaret. Vi har ju hittills inte kunnat få grepp om vad som startar processen. Bara att vi får vätgas ibland och andra gånger inte. Vi behöver även veta om det är process med start och stopp eller om det någon form av evighetsmaskin, säger Karsten Pedersen.

Klingar vätgasutvecklingen av då stannar även korrosionsprocessen upp men fortsätter den av någon anledning, dyker andra problem upp.

– Vi pratar ju om små mängder uppmätta vätgaser men fortsätter processen kan vi få bakterier i kopparbehållarna. Vätgas är bakteriernas favoritkäk, säger Karsten Pedersen.

Så hur viktigt är det att få rätsida på korrosionsprocessen för förvarsmetoden?

– Ja, det är ju helt avhängigt av att vi förstår vad det är för process vi tittar på. Vilka korrosionsprocesser det kan handla om, de är ju inte synliga för ögat – kopparn ser alldeles blank ut fortfarande, säger Karsten Pedersen.

Karsten Pedersen berättar att där hans forskarlag exempelvis kan mäta små mängder vätgas, kan Ångströmforskarna titta närmare på korrosionen då de har de instrument som krävs. Både forskarlagen kommer att sammanställa sina resultat inför att SKB ska lämna sin rapport till Strålsäkerhetsmyndigheten i höst. I dag finns försöken dokumenterade i en rapport* som tidsmässigt löper fram till för ett år sedan.

– Jo, det blir en tydlig milstolpe i september när vi båda lägger ihop vad vi kommit fram till, säger Karsten Pedersen.

Fördelarna är flera med Pedersens metod enligt honom själv, vilket vi delvis berörde i förra artikeln. Den är relativt billig, kan kontrolleras, går att upprepa, många försök kan köras parallellt och framföra allt så är felkällorna borta som Ångströmförsöken brottats med.

– Vi har ju bara en metall, koppar, eftersom vi använder en annan metod än Ångström gör med palladium. Vi ser också omedelbart om ett försök misslyckas och vi vet redan efter en dryg månad vilka resultat vi får, det vill säga om vi får yes eller no och lite eller mycket vätgas. Vi kan utnytta våra instrument maximalt vilket ger lägra kostnader över tid, säger Karsten Pedersen.

Han ser inte heller några nackdelar med metoden som har modifierats under de tre- fyra senaste åren.

– Det är en i närmast klassisk teknik som används när man odlar bakterier, vi har bara bytt ut dem mot en metall. Men det är en bit kvar. Vi vet att strukturen har betydelse för vätgasutvecklingen men resten är inte riktigt klart, säger Karsten Pedersen.

Peter Szakalos, korrosionsforskare från Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, har fullt förtroende för Karsten Pedersens forskning dock, menar han, att alla metoder har sina svagheter.

­– Och i det här fallet är det gummikorkarna som inte tål för många gasanalyser, kanylstick, utan kan börja läcka. Karstens resultat har bekräftat våra resultat på KTH, nämligen att vätgas alltid utvecklas när vanlig koppar exponeras för rent syrgasfritt vatten, säger Peter Szakalos.

Dessutom menar Peter Szakalos har Karstens forskargrupp även visat att ny vätgas bildas efter att den initiala mängden vätgas tagits bort. Vilket är ett starkt bevis för att det är en korrosionsreaktion som sker och att en reaktionen därmed kan fortsätta tills all koppar förbrukats.

– Uppsalaforskarna har ännu inte redovisat några resultat med vanlig koppar utan endast med specialbehandlad dito vilket naturligtvis är olyckligt, dessutom använder de fortfarande en undermålig stålkvalitet i sina korrosionsförsök, säger Peter Szakalos.

Peter Szakalos menar att de istället ska använda molybdenlegerat rostfritt stål, då de studerar korrosion i vattenlösningar, annars finns det risk för korrosion av själva behållaren.