Syftet med det något torra begreppet nettodebitering är att stimulera småskalig vind- och solkraft. Ett hushåll som har investerat i solceller producerar ofta för mycket el på sommaren, men måste däremot köpa el på vintern. Överskottet matas ut i det allmänna elnätet och ska sedan kunna kvittas mot elförbrukningen när det inte blåser och solen inte skiner. För varje kilowattimme som du ger bort så får du en tillbaka, du betalar endast för mellanskillnaden.

En dålig idé, tycker regeringen. Istället vill man se en skattereduktion för den producerade elen. En kilowattimme kostar idag ca 1,30 kronor. Skattereduktionen skulle ge tillbaka cirka 60 öre, alltså inte ens hälften av värdet.

Regeringens utredare skyller på att EU-regler omöjliggör nettodebitering av el, men kan vid förfrågan inte minnas vem som sa detta, eller exakt vad som sades. Källan är muntlig. Ett telefonsamtal ringdes till Bryssel. Någon svarade, ingen vet vem. Denna Någon svarade att det blir krångel med momsreglerna. Ingen vet varför. Är det ett surrealistiskt konstverk? Nej, det är Alliansens energipolitik.

Information, som vid en källgranskning skulle fälla en sjätteklassare, ligger till grund för regeringens energipolitiska strategi för mikroproducerad el. Att fem EU-länder redan har infört systemet utan anmärkningar låter Alliansen passera okommenterat.

Nettodebiteringen kan motivera installationskostnaderna och göra småskalig energiproduktion lönsam. Om den, som S, V och MP vill, får gälla för andelsägare och energikooperativ kan den bli en drivkraft för en levande landsbygd. Dessutom stärker den medborgarens oberoende gentemot de stora elbolagen, och ger hushållen verktyg i sin vilja att bidra till energiomställningen.

Naturligtvis rör en sådan lösning om på en marknad där kunden hittills varit beroende av leverantörer. Den sträcker sig utanför de för vårt ekonomiska system så viktiga kategorierna ”konsument” och ”producent”. Kanske är en sådan medborgarbaserad lösning helt enkelt för ekonomiskt ”queer” för regeringen?

Sedan 2003 används så kallade elcertifikat för att stimulera förnyelsebar energi i Sverige. Hushåll kan också få certifikat för de egenproducerade energitimmarna, som de enligt den fria marknadens principer säljer till företag med kvotplikt, exempelvis energibolag som måste ha en viss andel förnybart. Energimyndigheten stoltserar med att elcertifikaten har resulterat i en ökning av förnybart om 15 TWh sedan 2003, vilket innebär cirka två veckors elförbrukning i Sverige.

Egenproduktion utgör en ytterst marginell del av dessa energitimmar, som dessutom inkluderar torveldning, vars koldioxidutsläpp atmosfären tyvärr inte behandlar annorlunda än utsläppen från kol och olja. ”Ökning” är alltid ett relativt begrepp, och med 2-gradersmålet i sikte räcker inte certifikat och skattelättnader för att uppmuntra Svensson att klättra upp på taket med en solcell och verktygslåda under armen. De tomma hustaken är bevis nog.

Det finns andra intressanta alternativ, ett exempel är Tyskland och Frankrikes system med så kallade feed-in tariffer, ett system med smarta elnät och prisgarantier på förnybart.

Naturligtvis är nettodebiteringen ingen universallösning på den energikris som fossilbubblan har kapslat in vårt moderna samhälle i. Universallösningar tar sig inte formen av ekonomiska styrmedel. Men egenproducerad, förnybar el i kombination med energieffektivisering, passiv- och plus-hus, utgör en viktig pusselbit i omställningen till ett hållbart samhälle.

För har du hört den glada nyheten? Ett hållbart samhälle är faktiskt möjligt.